Är Ryssland en papperstiger?
Det har nu gått två veckor sedan Kosovo förklarade sig självständigt. Inget av de mer dramatiska scenarier som skisserades i förväg har ännu inträffat. Det mesta fortsätter som förut, även om våldsamheter förekommit i Belgrad och vid några av Kosovos gränsposteringar. Inte heller har några övergrepp mot Kosovos serbiska minoritet rapporterats.
Många internationella bedömare har hela tiden misstänkt att den ryska solidariteten med Serbien mest handlar om att störa västvärlden tillräckligt mycket för att dra uppmärksamheten från andra scener - t ex den ryska inrikespolitiken. Ryssland skulle projicera bilden av sig självt som en kraftfull geopolitisk aktör utan att behöva göra särskilt mycket substantiellt.
Ryska företrädare har i dunkla ordalag talat om Sydossetien och Abchazien som utropat självstyre från det västorienterade Georgien och om den s k Transdnjestr-republiken som försökt bryta sig ur Moldavien. Man har antytt att straffet för att många västländer erkänner Kosovo skulle vara att Ryssland och några nära allierade erkänner dessa ministater.
Men ingenting har ännu hänt. En rimlig förklaring är att en sådan åtgärd mest skulle ställa Ryssland inför förväntningar på ytterligare stöd som man förmodligen inte har lust att leva upp till. En annan förklaring är att ett erkännande av dessa postsovjetiska utbrytarterritorier genast skulle leda till frågan varför inte också Tjetjenien - som vill bryta sig ur Ryssland - borde få internationellt erkännande.
Något direkt ryskt ingripande på Balkan är svårt att föreställa sig. Man kan inte agera militärt mot rege-ringen i Kosovo med mindre än att Nato kommer att tvingas till motåtgärder. Man kan sälja mer vapen till Serbien, men det ändrar ingenting i praktiken, så länge som militära aktioner är uteslutna.
Den möjlighet som förefaller finnas är att försöka åstadkomma eller understödja en utbrytning av den serbiska delrepubliken i Bosnien - och en utbrytning ur Kosovo av de serbdominerade områdena nära staden Mitrovica. Den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik deltog i ett möte i måndags mellan den blivande ryske presidenten Dmitrij Medvedev och Serbiens premiärminister Vojislav Kostunica. Man kan tycka sig se en strategi där den serbiska republiken i Bosnien och Mitrovicaområdet i Kosovo förklarar sig oberoende för att i nästa steg uppgå i ett större Serbien.
Frågan är om det är realistiskt. Kommer FN, som övervakar försöken att åter få Bosnien att fungera efter kriget på 1990-talet att acceptera en sådan utveckling, i synnerhet om den skulle leda till att delar av Bosnien i praktiken uppgår i Serbien? Hur kommer EU som ställt framtida medlemskap i utsikt för en förenat Bosnien att reagera? Vad händer med utsikten att få EU-stöd för olika projekt i den serbiska delrepubliken? Och vad händer med Serbiens egna möjligheter att bli EU-medlem - något som en majoritet av väljarna där av allt att döma ändå hoppas på?
Sent i höstas tydde allt fler tecken på att de två delar som staten Bosnien numera består av långsamt började fungera bättre tillsammans. Allt detta skulle spelas bort vid en bosneinserbisk utbrytning. Kanske kan Serbien efter en inrikespolitisk scenväxling chansa på att försöka utvidga sitt maktområde och kanske sitt territorium. Men priset kan inte gärna bli annat än total isolering från resten av Europa. Och vill Ryssland medverka till detta och kanske självt riskera sina relationer till EU och USA? Även de serber som nu hoppas på ryskt stöd för någon drastisk aktion för att hämnas Kosovos utbrytning kan upptäcka att Ryssland värderar sina egna intressen annorlunda.
Så jobbar vi med nyheter