Sedan ett år tillbaka utbildar Diskrimineringsbyrån i Uppsala skolor i hur man gör för att antimobbningsplanen inte bara stannar vid fina ord.
Hittills har tre skolor i Uppsala gått Diskrimineringsbyråns utbildning.
Hur många fler som kommer att göra det i år vet man inte än. Det är upp till varje skola att besluta om, och ännu är det långt ifrån alla som känner till att den finns.
Ekebygymnasiet i Uppsala gick utbildningen under läsåret 2011–2012. Skolans rektor Ingrid Jonsson beskriver tiden före och efter som ”natt och dag”.
– Likabehandlingsplanen har blivit vardag för oss här på skolan. Tidigare var det ett dokument som stod i bokhyllan, säger hon.
Alla skolor är skyldiga att ha likabehandlingsplaner mot trakasserier och diskriminering. Ändå kränks och mobbas många barn fortfarande i skolan. Enligt en ny rapport från antimobbningsorganisationen Friends har vart femte barn blivit kränkt av en annan elev i skolan det senaste året, många av dem för att de går mot normen för hur tjejer eller killar förväntas vara.
Och varannan elev på högstadiet och gymnasiet tycker inte att vuxna agerar om de upptäcker att ett barn mår dåligt.
Hur kan det vara så trots skolornas ofta vackert formulerade likabehandlingsplaner?
Ofta handlar det om brist på resurser, enligt Emma Freiman på Diskrimineringsbyrån i Uppsala.
– Personalen på skolorna får mer och mer att göra och hinner ofta inte prioritera likabehandlingsarbetet.
– Men egentligen är det ju helt grundläggande. Känner sig inte eleverna trygga kan de heller inte lära sig det de ska, säger hon.
När Diskrimineringsbyrån i Uppsala, och sedan också Skolinspektionen, för fyra år sedan kartlade Uppsalaskolornas likabehandlingsplaner upptäckte man att de ofta var skrivna av en eller några få i personalen.
Eleverna kände ofta inte ens till planen.
Man såg också att det fanns en ganska utbredd okunskap om hur normer leder till mobbning.
– Vi kände att vi ville stödja skolorna i deras likabehandlingsarbete. Därför tog vi utifrån forskning och våra erfarenheter fram ett utbildningsprogram för skolorna för hur de ska grunda sina likabehandlingsplaner i den aktuella situationen på varje skola, och hur man kan använda den i vardagen, säger Emma Freiman.
I fjol, tre år senare, hade man ett utbildningspaket klart. Projekt PraLin: praktiskt likabehandlingsarbete i skolan.
Hittills har Diskrimineringsbyrån utbildat tolv skolor i Sverige utöver de tre i Uppsala.
Allra viktigast är att involvera hela skolan i arbetet, säger Emma Freiman.
– Många kränkningar sker ju utanför klassrummet. Alla anställda, inte bara lärare utan också till exempel vaktmästare och bespisningspersonal, ska känna sig trygga i att veta hur de ska agera när något händer.
Personal och elever ska tillsammans diskutera fram vad som ska ingå i likabehandlingsplanen på just deras skola och vilka problem som man behöver jobba extra mycket med under året. Det kan handla om allt från att många elever tycker att det är otryggt i exempelvis matsalen till att man måste ha vissa kläder för att få vara med.
– Det är otroligt viktigt att hela tiden diskutera normer. De vuxna måste ta sig tid att lyssna och själva fundera över vilka värderingar de förmedlar eftersom barn gör som vuxna gör. Det handlar om att bygga upp rutiner och förtroende.
Enligt Ekebygymnasiets rektor Ingrid Jonsson diskuterar man numera frågorna ständigt och uppdaterar ofta likabehandlingsplanen .
Har ni tid med det?
– Ja, det måste få ta tid. I början var en del lärare ganska frustrerade, men nu är det ett arbetssätt som gjort att vi har frågorna i bakhuvudet hela tiden. Det går att integrera frågorna i undervisningen, säger hon.
Ingrid Jonsson säger att man tack vare det upptäckt många dolda normer på skolan som man fått göra upp med. Som att man helst ska ha en viss typ av kläder och hur man bör vara för att passa in på det program man går.
– Vi har till exempel inte många flickor på elprogrammet, men de ska ju också ha sin självklara plats där.
Det övergripande målet med likabehandlingsarbetet är att eleverna på Ekebygymnasiet ska bli trygga och reflekterande samhällsmedborgare.
– Förhoppningen är att de ska få med sig det här hela livet och att de kan känna och sprida trygghet hemma och på sina framtida jobb.