Arbetslinjen är inte allt
Statsministern inledde presskonferensen med att tala om det mångkulturella Sverige, hur "snart sagt alla områden har påverkats positivt av att människor har fått komma till Sverige", men att man inte fick blunda för problemen med arbetslöshet, bidragsberoende och segregation. Gott så. Innan han lämnade scenen åt sin regeringskollega framhöll han åter vikten av att "skapa goda förhållanden för alla som bor här".
Utredningens syfte är att föreslå en lag som stadgar att en person måste ha arbete och bostad för att kunna återförenas med sin livskamrat eller sina barn. Förslaget motiveras, som så ofta från regeringens håll, med arbetslinjen.
Ja, det är mycket viktigt att kunna försörja sig själv, men arbetslinjen kan inte alltid tillåtas trumfa över individen och viktiga principer. Möjligheten för familjer att kunna återförenas är viktig och man bör tänka sig noga för innan den inskränks.
Försörjningskravet ska förvisso inte omfatta anhöriga till konventionsflyktingar, vissa kategorier med särskilt skyddsbehov eller anhöriga till barn. Enligt migrationsministern rör det sig dock om små grupper.
Något slags försörjningskrav vid invandring är rimligt att införa, men det bör utformas så att risken för att familjer splittras är minimal. Även andra anhöriga, utanför den närmaste familjekretsen borde kunna ges uppehållstillstånd under förutsättning att den mottagande familjen kan sörja ekonomiskt för dem. Kanske borde det också vara den mottagande familjen, inte en myndighet, som avgör om den klarar av att försörja fler personer.
Det är sant att det svenska flyktingmottagandet inte fungerar problemfritt. De irakiska flyktingar som anlänt de senaste åren har fördelats mycket ojämnt över landets kommuner. Att Sverige i praktiken har stängt dörren för arbetskraftsinvandring innebär också att systemet belastas av personer utan flyktingskäl. Varför inte underlätta för människor att komma hit och arbeta, i stället för att strama upp reglerna för anhöriginvandring?
Så jobbar vi med nyheter