Debatten har upphört, men inte våldet. Precis som många gånger förr. Det gått en månad sedan en fotbollssupporter misshandlades till döds i Helsingborg. Dagarna efteråt verkade alla ha en åsikt om fotbollsvåldet, men uppståndelsen har lagt sig. För mellan de allvarliga händelserna minskar intresset för att skapa debatt och hitta lösningar. Det är därför du som läser gör det först flera veckor senare. Nu bryts tystnaden.
Magnus Josephson känner igen den här tystnaden. Han tycker att den på många sätt verkar som en negligering av ett stort och nästan undangömt problem.
– Det är inte svårt att skapa en debatt kring stora händelser som att någon blir misshandlad. Men det är viktigt att man uppmärksammar det våld som inte syns. Det är det som är det svåra att komma åt. Det finns en hatisk och våldsam grundstämning i supporterkulturen, säger Magnus Josephson.
När han gick på högstadiet tog en klasskompis med honom på en fotbollsmatch på Råsunda. Han har alltid haft ett visst intresse för sport och tillsammans med kompisen fortsatte de gå på matcher. Snart stod de mitt i AIK:s klack.
– Det var en skön känsla att tillgöra någonting. Det fanns en stark identitet och en utbredd kultur som man kunde anamma. En kultur av att släppa ut känslor genom att skrika, gapa och sjunga. Det fanns en väldig känsla av gemenskap. Det här var något man ville tillhöra, säger han.
Majoriteten av de som stod runt honom i klacken var medelålderns män som var berusade, åtminstone var det de som hördes mest och de som Magnus Josephson minns bäst. Orden och visorna som klacken skanderade var oftast grova och svordomarna haglade mot såväl motståndarlaget som domaren. Hata, döda och skända. Sopa, hora och fitta.
Den hatiska språkkulturen förvånade honom inte så mycket. Som trettonåring hade han hört det mesta förr. Men den hets och det våld som förekom var han ganska förbryllad över. Det verbala våldet trissades upp under matchens gång. Efter matchens slut, speciellt vid derbyn eller andra stora supporterklubbade gästade, gick våldet över till att bli fysiskt.
Han kom aldrig det fysiska våldet riktigt nära och deltog aldrig själv. Men även den supporter som inte aktivt deltog blev en i massan.
– Tänk dig hundratals supportrar som står och trycker mot Råsundas stora järnportar. På andra sidan stor kravallpoliser och bildar en mur med hundar som skäller konstant. Då är det svårt att hålla sig cool och hindra adrenalinet från att slå igång. Alla var hetsiga och aggressiva och sedan fanns det ju en liten grupp som verkligen hetsade på. När de runt 20 personerna sedan börjar rusa så följer de andra efter och till slut springer alla. Då kan du inte springa åt andra hållet, berättar Magnus Josephson.
Den våldsamma stämningen spred sig snabbt. För den trettonåriga Magnus Josephson innebar den hetsiga supporterkulturen något spännande.
– Det är ju supermänskligt att de yngre tar efter de äldre. Och visst fanns det redan då de som gick på fotboll och var jätteglada. Men de hörs inte. För en tonåring lockar det inte att sitta tyst på läktaren. De som hörs och står med sina halsdukar och skriker blir de häftiga. Våld föder våld på något sätt och det kommer det alltid att göra, kanske särskilt för yngre människor som ännu inte hittat sig själva.
Genom spänningsfaktorn blev våldet och hatet lätt upphöjt och glorifierat. Det är inte helt riskfritt, menar Magnus Josephson.
– Varje människa har massor av sidor som går att göda. Men börjar man göda den hatiska våldssidan hos sig själv är det nog väldigt lätt att bara fortsätta med det.
När han ser i dag ser tillbaka på den period då han besökte matcher regelbundet tänker han särskilt på den acceptansnivå som fanns hos de andra supportrarna, de ”icke våldsamma”.
– Det finns en acceptans för våldet och för hatet. Det är ingen som reagerar starkt på det som pågår varje match. Att de som står i klacken skriker hora eller fitta åt domaren är helt okej.
Fotbollsarenorna blir en frizon för alla typer av känsloutlopp, både positiva och negativa. Samtidigt tror han att människan har ett basalt behov av att få utlopp för sina känslor.
– Vissa får det i kyrkokören och andra får det i fotbollsklacken. Folk kanske har svårt att släppa ut sina känslor i dag i vår moderna tid. Det finns färre och färre sätt att göra det på. Att vara fotbollssupporter är ett enkelt, billigt och bekvämt sätt att få ut sina känslor på.
Magnus Josephson berör också människans behov av att få tillhöra en gemenskap.
– Tyvärr är en väldigt stor del av att tillhöra något att också definiera andra som ”de andra”. Men man borde kunna frikoppla hela supporterkulturen från våld och hat. Om tillräckligt många hetsar och vill bråka så hakar ännu fler på. Men om många börjar ställa sig emot det där och i stället bara älska sitt lag tror jag vi skulle kunna få bort det. Men det är nästan som att ingen reflekterar över det där. De tycker bara det är skönt att gå på fotboll och få skrika ur sig saker.
Magnus Josephson var en del av supporterkulturen i drygt ett år. I dag går han knappt på fotboll längre, bara någon gång då och då. Men han tror inte att kulturen förändrats speciellt mycket under åren som gått.
– Baserat på det jag läser och hör har nog inte mycket hänt. Det enda som förändrats är nog att man uppmärksammat att det faktiskt finns stora problem. Men det är viktigt att det breda och normaliserade hatet uppmärksammas i allt detta.
Det verbala hatet eskalerat lätt och blir fysiskt.
– Jag drog mig ur när det började bli lite för läskigt. Jag lyckades hitta andra intressen att ersätta det med, säger Magnus Josephson.
Men samtidigt medger han att om han inte hade hittat de där andra intressena hade han nog kunnat dras ännu djupare in i huliganvärlden. Om han hade hamnat mitt i ett gäng som verkligen haft för avsikt att slåss och bråka vet han inte vad som skulle kunna ha hänt.
”Aldrig förr har fotbollshuliganismen varit så utbredd i Sverige som nu.” En textrad saxad ur en svensk dagstidning. Visst låter den bekant? Men faktum är att den nämnda textraden syntes i en av våra dagstidningar år 2007.