Arvstvister är tragiska konflikter där arvtagarna ofta inte inser konsekvenserna. Många familjerelationer har förgiftats av en arvsdelning som inte uppfattats som rättvis. Men bråk kring arv är ganska vanligt, och för många blir det en uppslitande upplevelse som man minns hela livet. Även om det inte utvecklas till regelrätta arvstvister så kan oenighet kring hur arvet ska fördelas påverka relationen mellan syskon under mycket lång tid framöver.
– När en förälder går bort så händer det mycket inombords. Det är en sorg och en omvälvande förändring. Verkligheten måste omförhandlas, säger socialpsykologen Bertil Törestad.
– Det är tyvärr en mycket illa vald tidpunkt för att handla klokt och rationellt. Arvsskiften är sällan helt konfliktfria.
Bertil Törestad har forskat kring ilska och stress på Stockholms universitet. Sedan några år tillbaka är han pensionär. Han ser delning av arv som en svår uppgift som hamnar i knäet på de sörjande just när de är som sämst rustade för att klara av det. De flesta människor är trots allt så mogna och kloka att de kan hantera det. Men för många är sorgen och arvsskiftet en ny och omvälvande situation där man inte kan förutse sin egen reaktion.
– En del människor regredierar för en tid när deras föräldrar dör. Då kan man uppfyllas av en barnslig känsla av ”saftglasrättvisa” som lätt skapar konflikter.
Om man låter ett extremt rättvisetänkande styra är det lätt att man hamnar i ett skyttegravskrig, där varje ord, varje anmärkning blir en stridshandling, och där båda sidor bara kämpar för att vässa sina argument.
När en förälder avlider kommer många gamla minnen upp. Då gör sig också gamla orättvisor och oförrätter påminda, och med dem kommer en känsla av att nu, till sist, ska allt gå rättvist till. Men vad är rättvisa? Det finns det ofta delade meningar om.
Om ett av barnen har stöttat och vårdat den gamla dagligen under flera års tid medan syskonet levt ett bekymmerslöst liv i Australien så kan det bli gnissel när arvet ska delas. Den som skött omvårdnaden känner kanske att det vore rättvist att få en lite större del av arvet. Men så kommer den där brunbrände typen resande från Australien och ska ha hälften. Nu duger det att komma!
– I sådana fall åberopar man ofta någon slags muntligt testamente: ”Pappa lovade mig att jag skulle få.” Men juridiskt är det ju utan värde, säger Bertil Törestad.
Ibland är det den som stått den döde närmast som blir den stora förloraren.
– Sorg kan göra en del människor handlingsförlamade. De känner att de inte orkar ta strid om arvet, att de inte bryr sig. Då är det väldigt lätt att bli överkörd, säger Bertil Törestad.
Även om den döde varit rättvis mot sina bara så kan gamla känslor av syskonrivalitet blossa upp och sätta käppar i hjulet.
Det är inte lätt att diskutera rättvisa när det egentligen handlar om att ett av syskonen i grunden är avundsjuk för att det gått så mycket bättre i livet för de andra.
Det finns de som hävdar att ett juridiskt korrekt testamente skulle vara lösningen på alla problem. Då har den döde uttryckt en tydlig vilja som arvtagarna måste rätta sig efter. Men om man ser arvtagarnas framtida relationer som ett viktigt kapital som inte får går förlorat så är inte ett testamente någon patentlösning. Ett testamente kan uppfattas som mycket orättvist och så split mellan arvtagarna.
– Gemensamt för nästan alla konflikter kring arv är att arvtagarna i stridens hetta inte ser konsekvenserna, säger Bertil Törestad.
Man kanske vinner striden om de där tavlorna som man alltid tyckt om, men till priset av en försämrad relation med sina syskon. I många släkter finns den här typen av outredda konflikter som ett mörkt bagage, som kanske bara packas upp när alla druckit för mycket på släktkalaset.
Arvstvister är ofta symtom på tidigare konflikter i familjen eller släkten. Om man förstår det så behöver man inte känna sig personligen kränkt av att det blir diskussioner om arvet. Då handlar det mer om en familjestruktur som ger anledning till reflektion om vilka relationer man ha i släkten. Står man varandra nära, i både kris och glädje?