Åsa Waldau: "Vi trodde alla skulle mördas"
Veckorna efter mordet på Alexandra Fossmo bodde församlingsmedlemmarna hemma hos varandra. De höll vakt om nätterna.- Vi trodde att alla skulle mördas, berättar Åsa Waldau.
Foto: Robert Henriksson
Hon befinner sig i London när systern skjuts till döds i sömnen. När hon kommer hem är byn belägrad av journalister och församlingsmedlemmarna är skräckslagna. Den 11 januari grips Sara Svensson, den så kallade "barnflickan" och det står snart klart att polisen misstänker ytterligare någon.
Helge Fossmo har redan första dagen varit intagen för förhör och polisen anser att han har betett sig märkligt.
Han släpps och i två veckor efter mordet bor pastor Helge Fossmo kvar i Knutby innan han blir anhållen.
Under den här tiden berättar han för Åsa Waldau att han är rädd att Sara ska säga till polisen att han är inblandad i mordet. Åsa Waldau begriper inte vad han menar. Varför skulle hon göra det? Och om han är oskyldig finns det väl inget att frukta? Hon börjar ana oråd. När han väl anhålls tillsammans med skottskadade Daniel Lindes hustru stormar det i församlingen.
- Alla sade att han var oskyldig och att polisen har fått allt om bakfoten. Men jag sade ingenting. Jag förstod att någonting var fel. Polisen skulle inte göra så här om de inte hade någonting att gå på, säger hon.
Vi sitter vid familjen Waldaus middagsbord.
- Jag har en barriär numera.
Hon håller upp handen mellan oss.
- Jag vågar inte fullt ut lita på människor. Inte efter vad som hände för fem år sedan och efter mediernas alla lögner, säger Åsa Waldau.
Särskilt svårt har hon förstås för journalister.
- Journalister har sabbat mitt liv. Det är journalistkåren som är en sekt, inte vi.
Hon blev faktiskt glad när vi blev försenade till intervjun - för att vi hade kört vilse.
- Det finns alltså journalister som har svårt att hitta hit? Vad roligt att höra, sade hon och skrattade varmt.
Men när vi pratar om Helge Fossmo som dömdes för anstiftan till mordet på hennes syster Alexandra, "Sanna", ja då är värmen borta.
- Han är ond. De han omger sig med nu och som för hans talan, professor Eva Lundgren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt till exempel, är hans förlängda arm. För mig är de onda människor.
Under många år var radarparet Helge Fossmo och Åsa Waldau församlingens ledare. De förde med sig lydnadslära och profeterande till Knutby Filadelfia. Sådant förekommer inom väckelserörelser, i någon mån inom Livets Ord, men för vanliga pingstvänner är de främmande inslag.
Förändringen av församlingen är omvittnad, och den skapade inte bara klyftor mellan medlemmar utan också mellan församlingen och andra ortsbor. När församlingen ville bygga en kyrka och en gymnastiksal mitt i byn kom konflikten till ytan. Något kyrkbygge blev det aldrig.
Många församlingsmedlemmar fick jobb i skolan. Lärare slog larm om att elever utsattes för våld. Fortfarande i dag är misstänksamheten stark mot församlingen i Knutby. Och hatet finns där, säger hon.
- Knutbyborna är fina människor. Men det fanns dem som spottade på oss. Ja, bokstavligt, spottade.
När historierna om församlingen läckte ut till medierna efter mordet tog den svenska pingströrelsens ledare snabbt avstånd från "sekten" Knutby Filadelfia. Man var livrädd för att förknippas med vad man kallade "pingströrelsens 11 september".
- Vi är inte en sekt, vi är en vanlig församling, men kanske modernare än de flesta. De visste ingenting om oss, de hade bara läst lögnerna i kvällstidningarna. De valde att tro på dem och ta avstånd från oss, säger Åsa Waldau.
Attackerna mot församlingen kom framför allt från den kristna världen och de mest furiösa angreppen från pingströrelsen.
- Jag vet varför. Jag har mött flera manliga pingstpastorer som har sagt till mig att jag ska hålla tyst för att jag är kvinna och att jag ska lyssna på dem för att de är män. Då har jag svarat något i stil med "Är du dum i huvudet?" och det har inte varit populärt. Jag säger vad jag tycker. Och om en pingstpastor tänker på det sättet så tycker jag att han är dum i huvudet.
I pressen blev församlingen en "självmordssekt" där människor låg med varandra huller om buller och Kristi brud styrde allt med järnhand. Hon bestämde vilka som skulle leva tillsammans och vilka som skulle skiljas, vem som fick leva och vem som måste dö.
- Det är så absurt, jag finner inte ord för att beskriva det. Vi var belägrade i ett halvår. Det låg journalister härute i diket varje dag. Det har skrivits mer om mig än om Palmemordet, säger Åsa Waldau.
- Vi blev bedragna av en livsfarlig psykopat. Jag förlorade min syster. Jag är ett brottsoffer. Vi rannsakade oss själva, hela ledarskapet ställde sina platser till förfogande. Jag har ägnat mitt liv åt att hjälpa människor som har problem, jag tror på Jesus, jag har lett en barnkör men plötsligt utmålas jag som en djävul.
- Jag trodde att jag var ämnad för mer än att dementera lögner.
Att hon trodde att hon var ämnad för mer, det är ingen underdrift. Under flera år närde ledningen myten att hon var "Kristi brud". Hon själv trodde det nog, och Helge Fossmo var övertygad om att hon var profet och trolovad med Jesus Kristus. Han spred gärna den uppfattningen bland medlemmarna.
Åsa Waldau ser beklämd ut.
- Det kan ju tyckas idiotiskt, säger hon och sänker blicken.
- Kristi brud är vad man kallar församlingen eller kyrkan. Men våra bibelstudier visade att det var fel, Kristi brud var en person. Och då måste alla pröva om just de kan vara Kristi brud. Även jag gjorde det.
Många har gett sig in i debatten om vad som är fel med Knutbyförsamlingen. De flesta av dem, såväl avhoppare som opinionsbildare och andra kristna, pekar ut Kristi brud, den karismatiska pastor Åsa Waldau, som huvudorsaken till församlingens problem. Själv förnekar hon att något är fel på församlingen.
- Jag försöker inte tvinga någon. Vi är en öppen församling. Vill man inte vara med så behöver man inte. Det finns dem som har lämnat församlingen, men så är det i alla församlingar. Alla trivs inte. Och vi försöker inte tvinga dem att stanna.
- Vi är helt vanliga familjer.
Vi har suttit i över två timmar vid köksbordet. Jag har inte sagt mycket. Åsa Waldau svarar omständligt och invecklat på varje fråga, det är en strid ström av ord, somligt är svårt att begripa, somligt är sådant som om det rycks ur sitt sammanhang skulle bli en fin kvällstidningslöpsedel.
Jag avbryter henne vid ett tillfälle, och läser högt ur mina anteckningar vad hon just har sagt: "Jag förklarar gärna krig mot alla andra kyrkor."
Åsa Waldau täcker munnen och skrattar.
- Nej, nej, skriv inte det. Det var inte så jag menade. Jag menar att vi behöver inte de andra kyrkorna. Vi trivs bra som vi är.
Vi närmar oss slutet av intervjun. Fotografen harklar sig och vill ställa en fråga. "Hur kan du tycka att Gud är god när så många onda saker har drabbat dig?"
Åsa Waldau knäpper händerna och lutar sig fram mot honom och säger:
- Det är en bra fråga. Svaret är lite komplicerat. Men jag tror att du kanske förstår.
Svaret tar en halvtimme. Fotografen säger att han har förstått. Det har inte jag, men jag är rädd att en ny förklaring tar en timme till.
Vi tar farväl på uppfarten till huset.
Hennes syster sköts ihjäl i sömnen. Hennes svåger blev skjuten i ansiktet. Åsa Waldau har aldrig delgivits misstanke om ett brott. Ändå är det många som lastar henne för händelserna.
I flera år väntade Åsa Waldau på upprättelse. Lögnerna om henne och församlingen i Knutby måste någon gång avslöjas, resonerade hon. Nu har hon slutat vänta.
- Det kommer aldrig att hända, jag förstår det nu.
Det här är del 2/5 i artikelserien "Knutby - fem år senare".
Så jobbar vi med nyheter