Anne minns fortfarande den där dagen för snart nio år sedan. Dagen då hon hittade inbjudan i brevlådan. Hon läste innehållet med blandade känslor. Oron började stiga i kroppen. Hennes brännmärkning började svida. Skulle hon gå? Hur skulle hon i sådana fall bli bemött? Hur skulle de behandla henne?
Anne hade blivit inbjuden till klassåterträff i Uppsala.
– Trots allt jag varit med om har det alltid funnits en vilja inom mig om att aldrig ge upp. Hur nervös jag än var så bestämde jag mig för att jag skulle gå. Klasskamraterna skulle inte få fler poäng för det var de inte värda, berättar Anne.
Samtidigt som hon läste raderna på inbjudan mindes hon tillbaka till 1970-talet och skoltiden i Uppsala.
Hon kom ihåg en skoltid präglad av utanförskap. Hon kom ihåg alla de klasskamrater som allt som oftast behandlade henne som luft för att i nästa stund uppmärksamma hennes "fula kläder" eller dänga en engelsk ordbok i hennes huvud.
Det var i mellanstadiet som det hela började, när eleverna började göra upp om rang. Det beslutades vem som skulle vara kung respektive drottning och vem som skulle räknas och vem som inte skulle räknas.Som barn var Anne snäll och väluppfostrad. Hon var en liten och tystlåten tjej som inte tog särskilt mycket plats. På gymnastiken var hon tjejen som blev vald sist och när eleverna hade övningar där de skulle sitta två och två var hon den som blev över.
– Det kusliga var att det där blev normaliserat. Jag slutade ifrågasätta och tänkte att det var så det skulle vara. Jag slutade ta notis om att jag alltid var den som blev vald sist.
Hon hade ingen annan referensram att gå efter, det var så verkligheten skulle se ut.
Lärarna gjorde ett och annat försök för att få bukt med problemen. Hon minns särskilt ett.
– Det var i femman eller sexan som läraren ställde sig inför klassen och sa att det hade framkommit uppgifter om att det pågick mobbning i klassen. Jag kände direkt att hela klassens ögon riktades på mig. Jag har nog aldrig känt mig så uttittad och mått så dåligt som i den stunden.
Hon minns även en lärarkandidat som såg henne problem och skickade henne till skolpsykologen. Men det blev mest pinsamt. Det var som att vuxenvärlden konstaterade öppet att det var fel på henne. Det skapade ytterligare en dimension av utanförskap. De vuxna ansåg att problemet var att Anne var ensam, inte att hon var ensam för att de andra behandlade henne dåligt. Vid ett tillfälle försökte de para ihop henne med en tjej i en annan klass som också var ”ensam”.
– Det blev pinsamt det med. Tillsammans blev vi dubbelt så synliga. Dubbelt så utsatta.
Det blev jobbigare i skolan ju äldre hon blev. Klassens drottning, självutnämnd men högaktad av de andra, hette Lena. Hon hade ett hov av två andra flickor. Det var de som stod för majoriteten av de elaka kommentarerna. Det var de som markerade avståndet mellan Anne och de andra allra tydligast.
– De var väldigt viljestarka och de hade en otrolig makt, åtminstone över mig.
I slutet på högstadiet var det hela som värst. Lena och hennes kumpaner hade alltid varit elaka, men nu var det värre än tidigare.
– Jag är inte uppfostrad till att svära men allt kändes bara förjävligt. Usch. Och att ingen lärare gjorde något, hur kunde de tillåta det?
Vid ett fåtal tillfällen försökte hon själv vända sig till de vuxna, men det var svårt att få kontakt.
– Jag tror det handlade mycket om att de flesta var okunniga om vad man ska göra i sådana situationer.
Hon slöt sig och blev än mer ledsen. Den självkänsla som hon ännu inte hunnit bygga upp var fullständigt söndersmulad. Hon kände sig hudlös.
Men sedan kom ändå en typ av vändning. Hennes pappa fick ett jobb i en annan del av Sverige och det bestämdes att familjen skulle flytta. Familjen flyttade och hon började i en mindre skola. Problemen stannade kvar i Uppsala och lättnaden började infria sig inom henne. Hon började engagera sig i Kyrkans ungdom och det blev hennes andningsrum, hennes trygghet och starten på en återuppbyggnad.
– Jag hittade människor jag kunde skoja med. Även om jag ständigt var misstänksam mot alla som försökte närma sig mig. Det har nog med otryggheten att göra. Jag var så skadad av allt att jag inte kunde förstå hur någon kunde vilja något gott.
Men den där dagen år 2005 när inbjudan till klassåterträffen kom, kom också oron tillbaka. Hon hade ändå bestämt sig för att gå och det tvekade hon inte på. Dessutom bestämde hon sig för att ringa upp Lena. Hon beslutade att det bästa sättet att bemöta känslorna var att ringa upp och prata med den som behandlat henne allra värst.
– Jag ringde under stor nervositet. Men jag märkte ändå direkt att jag hade kontrollen över samtalet. Jag var rädd att hon skulle lägga på luren direkt men det gjorde hon inte.
För att hålla samtalet på en bra nivå varvade hon lättsamt prat om hur livet såg ut nu för tiden med mer allvarsamma ämnen.
– Jag gick inte in i detaljer men jag berättade ändå vad deras beteende fått för konsekvenser och vad det hade gjort med mig.
Anne blev själv förvånad över hur Lena tog emot hennes samtal. På andra sidan luren fanns inte alls samma kvinna som hon hade plågats av under skoltiden. I stället fanns där en snäll och förstående kvinna. Lena hade redan planerat att hon och några andra skulle ses på en fördrink hemma hos henne innan återträffen. Anne blev inbjuden.
– Hon var så bussig och vi kramade om varandra flera gånger. Hon var vänlig, intresserad och lyssnade på mig.
Anne tror att mötet mellan fyra öron var ovärderligt. Men alla klasskamrater hade inte förändrats. Redan hemma hos Lena märkte hon att vissa vände bort huvudet och undvek att prata med henne.
Återträffen beskriver hon som en blandad tillställning. Den var en stor lokal med mycket folk och alla pratade med varandra. Anne satt i närheten av en kille som hette Peter. Hon bestämde sig för att berätta även för honom om hur hon hade upplevt skoltiden.
– Han kunde inte ta in det. Han sa något i stil med ”Men du var väl som alla andra?”. Han ville nog inte inse. Och då insåg jag att en klassåterträff kanske ändå inte är det bästa läget att ta upp sådana saker.
I stort beskriver hon återträffen som en riktigt läskig upplevelse. Men hon är ändå glad att hon gick. Återträffen blev ett avslut och efter den kunde hon gå vidare på riktigt. Under slutet av kvällen kom Lena fram till Anne och berättade att hon skämdes. Hon hade förstått att hon gjort en annan människa illa.
I slutet av förra året gick Anne och såg Anna Odells film Återträffen på bio. Visst väckte den en del jobbiga minnen men hon kände ändå att hon kunde se den utan jobbiga känslor.
– Jag kände igen mig till viss del. Framför allt kände jag igen de olika rollerna. Jag kanske har fel men jag tror människor som behandlar andra illa när de är unga fortfarande är ganska omedvetna om vad de gjort även i vuxen ålder. De lunkar på med sina liv och stretar på alldeles obrydda. Men ibland undrar jag vad som händer om deras egna ungar kommer hem och säger att det är någon som behandlar dem illa i skolan. Hur reagerar dem på det?
I dag mår Anne bra. Visst kan hon fortfarande vara rädd ibland och känslig mot vissa saker. Exempelvis kan det vara jobbigt att ta ögonkontakt med vissa människor. Ärren från en grundskoletid präglad av utanförskap och trakasserier är svåra att sudda ut. Hon säger att hon för alltid är brännmärkt och alltid kommer få leva med såren.
Fotnot:
Anne, Lena och Peter heter egentligen något annat.