– Va, vad säger du? Nu skäms vi ju för att vi inte gör det! utbrister Charlotte Zacharoff inför vännerna Linda Barthelsson och Elin Tibblin.
De sitter på Biztron, en restaurang i centrala Uppsala, och väntar på att få in sin mat. Diskussionen om dricksande har gått från restaurangnotor till frågan om de lämnar lite extra även för andra tjänster. De är ense om att de inte kan komma på något annat, men när taxi kommer på tal klyver Linda Barthelsson samstämmigheten med att säga att hon dricksar taxichaufförer.
– Men varför då? undrar Charlotte Zacharoff.
– Liksom, ”Oj, vad fint du höll i ratten”, eller vadå? säger hon medan skratten ekar inne på Biztron.
Men lämna dricks på restaurang gör de allihopa.
– Ja, absolut, om det inte varit katastrof, säger Charlotte Zacharoff.
Att ge en slant för en god tjänst är en tradition som går långt tillbaka i tiden. Enligt Richard Tellström, måltidsforskare vid Grythyttan och boende i Funbo utanför Uppsala, har det förmodligen förekommit ända sedan romerska antikens dagar.
– Dricks är från början en dryckespenning och knutet till serverandet av dryck. Den som tillhandhåller service får en slant för det arbete som inte är knutet till själva värdet på drycken eller maten. Dricks ges för upplevd kvalitet, säger Richard Tellström.
Han tror att dricksandet är på väg bort i Sverige. Om inte annat hoppas han det.
– Det är ett system som borde avskaffas å det skyndsammaste.
På Restaurang Magnussons uteservering sitter Marcus Ahlqvist och Lachie Bedingfield och tar varsin öl. De tycker att dricks är bra, och har erfarenhet från olika delar av världen.
– Jag har precis kommit hem från Austin, USA. Där ger jag förstås dricks, det är extremt stor skillnad mellan USA och Sverige. Jag ger lite extra även här, men inte lika mycket, här får anställda mer i lön, säger Marcus Ahlqvist.
Han har även jobbat som bartender i USA och har erfarenhet av att vara beroende av dricks.
– Där borta får en bartender mindre än 3 dollar i timlön, men kan dra in 200–500 dollar i dricks på en kväll.
Lachie Bedington kommer från Australien, som inte har någon vidare ”tipping culture” enligt honom.
– Men dricks är bra för personalen, och det kan bidra till bättre service.
Inne på Magnussons står Anna Lind, restaurangchef, i baren och tar beställningar. Hon tycker att dricks är ett trevligt inslag. Men huvudsaken är att gästerna är nöjda.
– De som dricksar lägger runt tio procent, det lever kvar sedan länge.
De som jobbar delar på de extrapengar som dras in under arbetsdagen. Johan Wilhelmsson, servitör, glider förbi och berättar att han själv lägger ”mellan 10 och 14 procent” när han går på krogen.
Anna Lind ser inte att drickssystemet skulle vara på tillbakagång, tvärtom.
– Dricksandet är på väg tillbaka. Bara under det senaste året har det ökat, i alla fall här hos oss.
En del kan ändå vara lite osäkra på hur det fungerar med dricks, om och när man ska lägga och hur mycket. Anna Lind säger att en del frågar rakt ut, och då säger hon att det inte är något måste. Betalar kunden med kort kan denne slå in ett annat totalbelopp i betaldosan.
– Men jag säger inget, utan lämnar bara fram den. Jag vill inte stå och tvinga någon, säger Anna Lind.
Den här osäkerheten känner många igen. Lachie Bedingfield ser vissa likheter mellan det svenska och australiska kynnet.
– Folk känner sig ofta lite besvärade över att behöva lämna dricks.
Måltidsforskaren Richard Tellström tycker definitivt inte att det är ett trevligt inslag och pekar på att dricksande från början var ett sätt att visa vilken social position man har, att det finns en maktdimension. Förr gav man en slant till tjänare, kuskar, budpojkar och så vidare. Richard Tellström menar att man alltid har ”dricksat nedåt” och att det lever kvar en ”udd av patronatskap”.
– Man ger inte sin chef direkt. Man sätter sig lite ovanför, och det är vi lite besvärade av. Vi är egalitära, vi vill vara jämställda. Det är därför som folk ibland staplar disk åt krogpersonalen, för att hjälpa till – fast det egentligen bara gör avdukningen svårare. Vi vill utjämna den social rangen. Det kan vara en svår konst att vara gäst och bli servad.
Richard Tellström ser flera skäl till att systemet borde försvinna. Dels skapar det svarta pengar eftersom det är få som skattar för pengarna, vilket även innebär att personalen förlorar pensionspoäng, dels håller det nere lönerna. Något som Hotell och restaurangfacket larmat om i många år.
– Det där tänker förstås inte unga på, men desto mer sedan på den yttersta dagen, så att säga.
Vännerna som väntar på sin middagsmat på Biztron erkänner också att det finns en osäkerhet inför dricksande.
– Det ska vara bordsservering för att det ska dricksas, visst kan man lämna i baren, men inte lika mycket, säger Linda Barthelsson.
Fast hur mycket som de brukar lämna är de osäkra på, det är ”mer en känsla” än en procentsats. Efter lite diskussion enas de om att 10 procent sitter i ryggmärgen.
Utomlands är det mer oklart, men alla säger att de försöka kolla upp sådant före resan.
– Vi var i New York, och där lever personalen på dricksen. Då var jag mer generös. Men det blev fel ibland, vi var på ett hamburgerställe, inte McDonalds alltså, utan en schyst restaurang. Men då hade vi ingen aning, så det blev krismöte! skrattar Linda Barthelsson.
Elin Tibblin är inte så förtjust i när det är dricks inblandat i andra situationer än till exempel vid restaurangbesök eller i taxin.
– Jag tycker det är lite jobbigt och blir osäker. Men på en del hotell står det till och med hur mycket städarna ska ha.
– Ja, man vill ju inte dricksa för mycket, det känns inte heller bra, säger Charlotte Zacharoff och kommer in på samma resonemang som Richard Tellström.
– Det blir lite som med tjänstefolk. ”Se här kan du köpa dig något fint.”
För Richard Tellström råder det ingen tvekan om vad som är en lagom att lägga i dricks.
– Korrekt dricksnivå är ingen dricks alls.