Att skära sig blev fullkomligt normalt

Ronja Stjernestam har en lugn och tydlig röst, hon påminner om en programledare i radio och pratar inte så där fort som många i hennes ålder gör. I dag är hon 19 år och går sista terminen på Westerlundska gymnasiet i Enköping, på barn- och fritidsprogrammet. Under många år har hon varit fast i ett självskadebeteende men har kommit ur det.

Hur kom du på tanken att skära dig, den allra första gången?
- Familjen hade just varit på semester, mamma var inte hemma och jag hade en konflikt, med hennes dåvarande sambo, och den spårade ur. Jag har jätteledsen och då slogs jag av tanken att jag skulle kunna skära mig, att det kanske skulle hjälpa mig att må bättre, säger Ronja Stjernestam.
Så hon tog med sig en kökskniv och gick in på sitt rum och skar sig på ovansidan av ena armen. Hon trodde att det skulle få henne att må bättre och det gjorde det. Men bara för en kort stund.

Första gången hon skar sig var på sommarlovet innan hon skulle början sjuan. Sen blev det bara mer och mer.

Det låter så konstigt, hur kan det vara så att man må bättre av att skära sig?
- Det är avledande från alla problem eftersom man fokuserar på smärtan. Jag hade panikångest, fast det förstod jag inte då, och trodde att jag skulle dö och då hjälpte det just i stunden. En tanke var också att problemen rinner ut med blodet, säger hon.
Under den perioden visste hon inte hur hon skulle tackla sina problem och såg inte någon annan lösning än att skära sig.
Man brukar säga att självskadebeteende kan vara smittsamt. Men för Ronja Stjernestam var det ingen i hennes omgivning som inspirerade henne. På avstånd kände hon till att en annan flicka i skolan som också gjorde det, men den flickan dolde sina ärr med kläder och aldrig pratade om det. Det var till och med så att Ronja tyckte det var äckligt.
- Det var nog först när jag fick kontakt med andra på internet som också skar sig som jag blev påverkad av andra, säger hon.

Exakt när panikångesten började komma minns hon inte, hon kommer överhuvudtaget inte ihåg så mycket från sin uppväxt. Förutom att hon kände sig orättvist behandlad i familjen och att hon ofta fick vredesutbrott. Det kunde räcka att hon inte fick en sak som hon ville ha så började hon skrika och slänga grejer. Att hon betedde sig så skulle få sin förklaring.
Skärandet gick i perioder, ibland mådde hon bättre och då var det rätt lugnt, och ibland skar hon sig flera gånger per dag. Det gick ganska fort att trappa upp redskapen från kökskniv till rakhyvel och sedan rakblad. Hon testade även glas och plastbitar för att se vad som gjorde mest ont och vad som gjorde djupaste såren. Ett tag gick det så långt att hon alltid hade rakblad med sig i skolväskan för att känna sig tryggare. Då kunde hon skära sig på skoltoaletten.

En dag spårade det ut i skolan. Hon hade blivit grymt besviken på ett resultat på ett prov i NO i skolan och kände panikångesten komma, det nästa hon kommer ihåg är hur hon satt på toaletten med en bit vass hårdplast i handen och skar sig. Sen minns hon inget mer förutom att hon blev förd till på BUP (barn och ungdomspsykiatrin) i Uppsala. Det kom att bli en omstart i hennes liv. På BUP gjordes en utredning av Ronja och hon fick börja i en DBT-grupp (dialektisk beteendeterapi) och fick dessutom individuell terapi.
- I DBT:n fick jag lära mig att hantera mina utbrott och de har minskat radikalt. Vi fick reflektera över våra känslor, lära oss att acceptera dem och att hantera relationer. Mindfulness och andningsövningar ingick också och det har jag nytta av, säger hon.

Självrespekt och acceptans är två andra färdigheter som Ronja fått lära sig. Att inte fastna i en negativ känsla utan att försöka vända den till något positivt, som att göra något hon tycker är kul eller att distrahera sig genom att rita, skriva, ringa en kompis, lyssna på musik eller bada.

Hur mår du nu då?
- Jo, i dag känns det bra, men det går upp och ner men tillvaron känns mycket mer stabil. Fast jag kan fortfarande få starka impulser att skära mig.

Vad gör du då för att stå emot?
- Klarar jag inte själva att stå emot impulsen så pratar jag med min mamma. Jag får ringa henne när som helst på dygnet och det hjälper verkligen. Hon förstår och stöttar mig, säger Ronja Stjernestam.
Dessutom har hon tatuerat sig på underarmarna för att hon ska tänka till en gång extra och så har hon kommit på en sorts egenterapi. Som projektarbete i gymnasiet ska hon hålla föredrag om självskadebeteende. Hon har redan tre inbokade, och har jobbat med förberedelser under all sin fritid under de senaste året. Att prata inför folk är inget hon direkt är van. och hon är rätt nervös.
- Det är ett aktuellt ämne som behöver få fokus på sig. Att man skär sig är en sak som folk ofta döljer och skjuter under mattan, säger hon.

Ronja Stjernestam är övertygad om att om att det bästa ungdomar som skadar sig själva kan göra att att prata om problemet.

Vad skulle du säga till någon som är fast i självskadeberoende som du var?
- Jag skulle fråga om hon/han har någon att prata med om problemet. Och så skulle jag fråga vad det är som gör att de mår så dåligt och visa att jag bryr mig om den personen.
I och med att Ronja Stjernestam fick terapi, började hon också fundera över sina vredesutbrott. När hon var 18 år såg hon till att man gjorde en utredning på henne och då stod det klart att hon hade diagnosen Adhd och hon får numera medicin som hjälper henne. Hon tror inte att hon hade levt i dag om hon inte hade brutit sitt självskadebeteende. Under den tiden upplevde hon att hennes liv bara var svart och ibland drabbades hon av självmordstankar.

Nu lyser hon upp när jag frågar henne om framtiden. Hon ler avspänt och berättar om sina planer. Bland annat ska hon starta enskild firma för och satsa på att hålla föreläsningar.
Den 17 mars kl 19 ska hon berätta om självskadebeteende i Westerlundska skolans aula. Då kommer hon även att ta upp hur föräldrar, lärare och andra vuxna kan gå till väga för att hjälpa en ung person som skär sig.

Att skära sig blev fullkomligt normalt

Ibland kunde Ronja Stjernestam från Enköping skära sig i armarna eller benen flera gånger samma dag. För henne blev det fullkomligt normalt att ta med sig rakbladet in i duschen. Lika vanligt som att äta och sova.