Att tackla en amöba
KRÖNIKA. Jag misstänker att jag har en amöba i kroppen, det känns inte helt hundra med systemet. Jag vet exakt när den kom in i min kropp, det var på inälvsmarknaden i Kairo som jag besökte för en vecka sedan.
Foto:
Jag var alltså i Kairo förra veckan. Jag blev kär vid första ögonkastet, bara så att ni vet, jag vill gärna ha det sagt innan jag börjar härja. Man kan hata eller älska Kairo, jag älskade det. Jag älskade också den lilla flaskan med alcogel och den lilla förpackningen våtservetter som jag använde flitigt före, under och efter måltider, ibland också helt spontant när handflatorna såg lite svartare ut än vanligt. För Kairo är en skitig stad. Det är smutsigt och dammigt och bakteriehorderna är så stora att man nästan kan se dem med blotta ögat.
- Kairo, sa alla jag pratade med innan jag åkte, jahadu, ha så kul och lycka till med magsjukan.
Man blir ju lite nojig när den tionde personen berättar sin diarreattackanekdot, och vi hade förberett oss grundligt med Dukoral och multipack våtservetter innan vi for.
Jag är inte bakterienojig i Sverige. Jag tvättar händerna när jag ska laga mat och efter toalettbesök men jag blir inte hysterisk om jag håller i ledstängerna på bussen och jag läser tidningar som andra passagerare lämnat efter sig. Jag äter skaldjur och glass. Men i Kairo? I Kairo är varje falafel ett äventyr.
- Du får tusen spänn om du slickar på en sedel, sa jag till Kalle och han skrattade gott, aldrig att han skulle utsätta sig för sådan livsfara.
Vår vän Maria, som vi hälsade på och var själva anledningen till Kairobesöket, skrattade gott åt vårt ständiga desinficerande av handflatorna.
- Ni blir inte sjuka, det är lugnt.
Skrattar bäst som skrattar sist. Det var innan hon visste att vi skulle segla på Nilen.
Efter noga undersökningar bestämde vi oss tydligen för att ett par påtända, kedjerökande och högst inkompetenta män skulle segla vår båt. De var hårdkokta. De fyllde på vattenflaskorna som de halsade ur direkt ur Nilen och vi sneglade försiktigt på våra halvfulla tekoppar och undrade om vattnet hade kokat ordentligt. Det hade det inte, det var knappt ljummet ens. Och om ni inte vet det så är Nilen lika med döden. En droppe Nilenvatten innehåller fler letala djur än hela London Zoo.
Vi kom bara halvvägs ut genom staden innan det var dags för lunch. Våra skeppare tyckte att inälvsmarkanden var det bästa stället att handla picknick på, men idag, lätt efterklok och med facit i hand måste jag hävda motsatsen. Vi pratar gigantiska aluminiumfat fyllda med tarmar, avhuggna åsnehuvuden, stora tjurlungor med strupen hängande ner på marken, kycklingleverbufféer, burar med halva höns som säkert hade fått en släng av H5N1. Allt ute i solen såklart, med en svärm flugor som grädden på moset, och brödet till försäljning låg på trottoaren där hundar och katter bajsade fritt.
- Håll andan, viskade jag till Kalle och han fick raskt upp alcogelen.
Vi knep ihop våra läppar till tunna streck medan skepparna tryckte i sig allt de kom över och sköljde ner med Nilen på flaska. Tyvärr tog de också en dessert med något starkare än piptobak, och med effekterna av den tyckte de att det var en god idé att gena över en undervattens-algskog. Vi hann bara 100 meter ut från stranden innan båten trasslat in sig i växtlighet och lera, och trots att skepparna tog av sig kläderna och hoppade i vägrade båten rubbas.
Också Marias skratt fastnade i halsen när vi tittade ner över relingen; runt båten flöt soppåsar, kanyler, döda katter och allmänt skräp.
- Jag hoppar inte i där, sa hon.
Två timmar, 40 cigaretter och tre tonåriga pojkar i ekor senare var vi loss och var tvungna att återvända till hamnen, med bara en tiondel av den planerade sträckan avverkad. Resten av veckan behandlade vi våra solsvedda pannor, smörjde kylbalsam på flagande öron, åt ipren mot solfrossa och morutspuré för att bota magsjukan. Hur jag ska göra för att tackla amöborna vet jag inte.
"Två timmar, 40 cigaretter och tre tonåriga pojkar i ekor senare var vi loss och var tvungna att återvända till hamnen..."
Så jobbar vi med nyheter