Att vara lycklig Àr ett val
Men det vet ju alla â att lyckan kommer, lyckan gĂ„r och lycklig den som lyckan fĂ„r.
Visserligen en passiviserande gammal tanke men ÀndÄ rÀtt behagligt. Speciellt nÀr omgivningen Àr lycklig: DÄ kan man slÄ sig till ro i sitt eget elÀnde och tÀnka att snart Àr det min tur.
Att var och en skulle vara sin egen lyckas smed, stÀller ju lite högre krav.
Kan man verkligen vÀlja att bli lycklig?
En av dem som anser det Ă€r Kay Pollak. Och han gör det professionellt kan man sĂ€ga. Efter att ha arbetat som filmregissör, bland annat till filmen Barnens Ă, har han i omkring 15 Ă„r rest runt i landet och förelĂ€st om personlig utveckling.
Ja, absolut, sÀger han, som stÄtt inför en omkring en miljon svenskar och talat i Àmnet.
â Jag vet att det Ă€r en vĂ€ldigt provocerande Ă„sikt. Det har jag tyckt sjĂ€lv men i dag vet jag att det Ă€r helt sant. Vi Ă€r trĂ€nade att vĂ€lja olyckan i stĂ€llet för lyckan.
Hur dÄ? Vad menar han?
Han sÀger att en lÀtt genvÀg Àr att fokusera sina tankar pÄ att kÀnna tacksamhet. Att det handlar om att vÀlja förhÄllningssÀtt. IstÀllet för att tÀnka i banor av oro inför framtiden eller vad det nu kan vara som ser dystert ut i livet fokusera pÄ det som Àr gott.
Men hur Àr vi trÀnade att vÀlja olyckan?
â Genom tidiga förebilder och uppfostran till exempel: Akta dig sĂ„ att du inte trillar i trappen, Ă€r nĂ„got av det första smĂ„ barn fĂ„r höra. Man utgĂ„r ifrĂ„n det negativa, sĂ€ger Kay Pollak.
â Och sĂ„ finns ocksĂ„ de djupa trossatserna som sĂ€ger: Du fattig syndig mĂ€nniska â född i synd. Det verkar som ett mantra Ă€ven för dem som inte Ă€r religiösa. Se pĂ„ kontrasten: Jag Ă€r en gudalik fantastisk mĂ€nniska.
Kay Pollack ser den nedÀrva religiösa trossatsen som ett stort hinder för vÄr lycka. Han menar att kÀnslor av skuld gör oss oförmögna att kÀnna glÀdje och lycka. Och att det bidrar till att vi inte ens tror att Àr vÀrda att vara lyckliga.
â Att vara glad anses inte som fint. PĂ„ samma sĂ€tt som sexualiteten fortfarande Ă€r skuldbelagd. Den som skulle kunna vara en hĂ€rlig njutning.
Programmerade
IstÀllet för att kÀnna skuld, borde vi inse rÀtten av att vara lyckliga. Att mÀnniskans naturliga tillstÄnd Àr glÀdje. Men att vi har blivit programmerade att kÀnna nÄgot annat.
â Det Ă€r förstĂ„s inte sĂ„ att jag aldrig Ă€r irriterad eller olycklig. Men dĂ„ beror det ofta pĂ„ att jag faller in i gammal programmering, sĂ€ger Kay Pollak.
Han refererar till Nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész som vid sitt Sverigebesök slog fast att det Àr vÄr plikt att vara lyckliga.
â Att ta ansvar för sitt liv gĂ€ller alltsĂ„ inte bara de som sitter pĂ„ parkbĂ€nken. Det gĂ€ller oss alla.
Ett steg pÄ vÀgen Àr att sluta se sig sjÀlv som ett offer, ett offer för dÄliga omstÀndigheter som besvÀrliga arbetskamrater, jobbiga grannar eller magsura banktjÀnstemÀn m m. Att tro att det Àr andra mÀnniskor som mÄste skÀrpa till sig Àr fel, anser Kay Pollak.
â Det Ă€r vĂ„ra tankar om dem som skapar vĂ„ra problem. Men vi kan sjĂ€lva vĂ€lja vĂ„ra tankar.
Pröva teorin
NÀr han för nÄgot Ät sedan kom hem frÄn USA efter en kurs pÄ temat Happiness is a choice (glÀdje Àr ett val), ville han pröva teorin om att vi sjÀlva kan vÀlja vÄr lycka. Han skrev med stora feta bokstÀver pÄ tapeten: Finns möjligheten att vara mer lycklig?
Det skulle fungera som en stÀndig pÄminnelse att vi kan vÀlja mellan att se oss sjÀlva som offer och befinna oss i en stÀndig jÀmmerdal eller ta nÄgon annan vÀg.
VÀnnerna som kom pÄ besök tittade ofta pÄ bokstÀverna över soffan i vardagsrummet. Men ingen av dem kommenterade.
Att vi faktiskt har förmÄgan att styra vÄra tankar och vad det kan innebÀra, illustrerar Kay Pollak med den sanna berÀttelsen om Ali Bourequat, som en julimorgon 1973 tillsammans med sina tvÄ bröder blev hÀmtad av den marockanska sÀkerhetspolisen.
Efter sju Ă„r i olika fĂ€ngelser â utsatta för stĂ€ndig tortyr â blev de förda till den lilla byn Tanzamart. DĂ€r fĂ€ngslades de i varsin liten becksvart cell utan vatten, utan elektricitet â bara ett toaletthĂ„l i golvet och en betongbrits. Maten de fick var densamma varje dag â usel. Den innehöll varken fett eller salt. I mĂ„nga Ă„r satt Ali Bourequat i samma stĂ€llning för att inte bli försvagad. Efter 18 Ă„r slĂ€pptes de tre bröderna ut. Av 25 fĂ„ngar var det bara fyra som hade överlevt.
â Han lĂ€rde sig att leva i nuet. Sekund för sekund. Inte tĂ€nka pĂ„ sin fru och inte hata sina fĂ„ngvaktare.
DÀremot skapade bröderna lÄnga berÀttelser som de skrek till varandra. De vÀgrade att mentalt bli offer.
SĂ„ jobbar vi med nyheter