Han ser somrigt brunbränd ut. Och med all rätt, nyligen hemkommen från en 13 månader lång Stilla havs-seglats.
– Nej, det var inget jag hade tänkt på länge eller drömt om, säger Björn Jansson och jag får luta mig fram för att höra vad han säger när han ska berätta om varför han gav sig ut till havs.
Ljudnivån är hög på kaféet och precis bakom mitt huvud skriker ett barn på högsta volym. Björn Jansson verkar inte störd av folklivet. Annat var det till sjöss. Under seglatsen har han bott tätt ihop med helt okända människor på några kvadrat meters yta.
– Några av dem var extremt självcentrerade, andra hade irriterande vanor. Det blev som ett slags parrelation med alla. Skillnaden är ju bara att man inte valt dem till partners, säger Björn Jansson som lärt sig att stilla-havsseglare inte alltid är bra på att diska eller laga mat fast det är deras tur.
Det fanns stunder då han mest ville ha en liten stund för sig själv. Inte minst när de kom iland efter att ha varit till sjöss länge. Men ofta dök det ofta upp sällskapsjuka öbor som ville bjuda honom på middag efter bara några minuters samtal på gatan. Och det hade han svårt att motstå.
Men hur kom du på att ge dig ut på resan?
– Jag jobbar som ambulanssjuksköterska och har sett så många kraschade drömmar. Olyckor, strokes eller så blir folks anhöriga sjuka och då kan de inte göra det som de väntat på hela livet eller skjutit upp till efter pensioneringen. Allt kan hända och risken ökar ju med stigande ålder, säger Björn Jansson som är 27 år.
Det hela började med att han och några kompisar köpte en båt och seglade i Mälaren och till Åland.
– Vi var verkligen okunniga. När vi skulle segla ner båten till Östhammar hade vi inget sjökort utan navigerade med hjälp av Eniro, säger Björn och tillägger att de hade stor nytta av Stora boken om segling.
En dag gick han in på Blocket för att kolla om de hade gjort en bra eller dålig båtaffär och hittade istället en annons om en norrman som sökte besättningsmän och delägare för jorden-runt-seglats. Björn, som gillar att färdas med vinden, tänkte att det var ett passande äventyr innan han fått familj. Han ringde upp norrmannen.
– Han var rätt desperat och tackade ja, trots att han hellre hade velat ha någon med mer erfarenhet, säger Björn som skickade iväg sina besparingar på 130 000 kronor till Norge och blev delägare i en segelbåt som han bara hört talas om.
Vännernas varningar haglade över honom, men själv agerade han efter devisen: Satsar man inget, vinner man inget.
Upplägget var att tre personer skulle äga båten och under turens gång ta med betalande besättning. Det skulle visa sig att norrmannen ofta blev sjösjuk och inte var inte lika kunnig som han gett sken av. Och att båtens skick var inte det bästa.
– Jag glömmer aldrig första gången jag såg båten. Det var otroligt mycket som måste fixas. När vi skulle hissa genuan hade den en sju meter lång reva som vi lagade med silvertejp, lim och segelduk, säger Björn.
Men iväg kom de. Avresan gick från Curacao mot Venezuelas övärld, Dominica, St Lucia, rutten var inte förbestämd utan de bestämde sig allt eftersom. Guadeloupe, Cuba, Jamaica, Ecuador, Galapagos, Tahiti, Tonga, Fiji och Nya Zeeland är några av de länder och öar som de besökte.
Men bara efter en och en halv månad tappade de rodret. Först gjorde de ett nödroder av en spinnakerbom och plywood. Sen tog det veckor av arbete och stor hjälp av lokalbefolkning att bygga ett nytt. Det kostade 60 000 kronor och alla runtomkring tvivlade på att det skulle fungera.
– Vi blev strandade i en månad, men det kunde varit värre, vi var ju i paradiset, säger Björn Jansson.
Kvällen innan julafton kom de fram till Dominikanska republiken och staden Samana. Där la de till vid kajen. På julafton spelade de julmusik, käkade sushi, köttbullar och drack rom och cola. Det var 30 grader varmt och julstämningen uteblev. De skaffade julkappar att ge varandra, Björn minns det som om han fick en t-shirt.
– Vi kom sent och hann inte lära känna någon utan firade i hamnen. Men under resans gång har vi mött otroligt gästvänliga människor som bjudit oss på middagar och sovplatser, säger Björn.
Han har svårt att sammanfatta upplevelserna, men helt klart blev resan strapatsrik. Inte minst när de efter 22 dagar ute på öppet hav äntligen kom fram till ön Pitcairn. När de skulle ankra båten, en bit utanför ön, höll den på att slitas sönder av stormen.Båten betedde sig som en badbalja i vågorna, slet sig och var nära att driva in i en klippvägg. När ankaret fastande fick Björn dyka ner i havet bland hajar och sköldpaddor för att få loss det.
– Somliga hade fel förväntningar på att segla i Stilla havet. De trodde de skulle uppleva lugnt hav och turkost vatten. Det blev inte det paradis som de hade tänkt sig. Jag såg det mera som ett äventyr, säger han.
En av de största upplevelserna blev de märkliga öarna Pitcairn i Polynesien. Den av öarna som är bebodd har brittiskt kolonialstyre men varken flygplats eller stor hamn. Sättet att ta sig dit är med fraktfartyg som går var tredje månad. Där bor 50 personer varav 9 är barn. Befolkningen är isolerad och är ättlingar från myterister.
– De lever otroligt modernt och åker runt på fyrhjulingar. Där är hur bördigt som helst, det växer massor med frukt, men befolkningen tar inte vara på den utan lever på fryst kött och konserver från Nya Zeeland.
Hur har du påverkats av resan?
– Jag är nog lika social som förut, men uppskattar Sverige mer, att polisen inte är korrupt, att jag kan gå på toa utan att pumpa 40 gånger och att det går att sätta ner kaffekoppen på bordet. Gjorde man det på båten flög den iväg.
Att det skulle ha varit ett slags inre resa förnekar han.
– Den allmänna bilden är att man ska finna sig själv under en sån här seglats, men jag tänkte inga djupa tankar direkt. Det fanns det inte tillfälle till. Mycket handlade om praktiska saker som hur vi skulle fixa mat nästa gång.
Platserna och inte minst människorna har gett honom nya värderingar. Han tycker allt känns otroligt lätt härhemma och hoppas att den känslan aldrig går över. Seglatsen var fantastisk och han kan tänka sig att åka ut igen men under andra förutsättningar. Båten finns kvar och till Fijiöarna vill han gärna tillbaka. .