Både kraftfull och finsnickrare

I dag, lördag, ställer Krister Gustavsson ut två bildsviter om sammanlagt 16 delar i trädgården hos goda vännen Kerstin Ljunghall i Norby i Uppsala. Det är inte en helt offentlig utställning, men en rörelse mot en sådan.
– Vi visar Kristers konst för inbjudna vänner, men vill någon annan också titta in, går det bra. Det är roligt att visa hans konst så här, ett steg mot offentligheten, säger Kerstin Ljunghall.

Krister Gustavsson är sedan länge etablerad som författare, både poet och prosaist. Men nu är han alltså på väg ut ur garderoben som bildkonstnär.
–Jag skapar ju bilder även med orden säger han.

En rad ur hans diktsamling Nattvard kommer för mig:

”Hur man trär en tråd av värld genom ögat av jag och med den broderar ett helt universum...”

Vad är den poesin om inte bild likaväl som språk byggt av ord.

När han skriver poesi, är han en finsnickrare, sparsmakad, intellektuell, bildad, känslig.

Som bildkonstnär är han kraftfull, näst intill rå. Han målar på plywood i stora format. Verket Svit 2 består av sju delar, var och en 1,60 m hög och 61 cm bred. Svit 1 Från Abu Ghraib till Utöya är nio delar, var och en av dem en kvadratmeter stor.

Svit 1 och 2 är ingenting man härbärgerar i ett privat vardagsrum. Storleken gör att verken passar bäst i offentliga miljöer. Konstnären kan inte tänka sig att sälja de olika delarna som enskilda tavlor. De måste hänga ihop som sviter.
– Jag målar med husfärg. Det är billigare och färgen går att späda ut. Jag grundar med husspackel och skapar relief och struktur. Sen målar jag med olika lager färg, torkar av med en trasa, ett papper, med lösningsmedel eller vad jag får tag i. Det brukar visa sig vara helt rätt redskap oavsett vad jag hittar, säger han.

Det är kraftfulla tag och stora åthävor. Ibland blir det vad det blir, verket formas under resans gång. Som med poesin där han, som han själv har sagt i en UNT-intervju, skriver för att få reda på vad han tänker. Bland annat.

Andra gånger i bildskapandet vet han från början vad han vill säga.

Som med bilden från Abu Ghraib av den irakiska soldaten med övertäckt huvud, kroppen full av elektroder och armarna rätt ut – en verklig bild visad i en tv-dokumentär.
– Soldaterna sa till honom att om han föll ner i vattnet, som fanns runtomkring pelaren han stod på, skulle han brännas till döds.

I Krister Gustavssons emaljliknande bild finns både skräcken och en sorts fasansfull skönhet. Till och med något skimrande änglalikt. En ikon?
– Ja, säger han. Den ursprungliga tv-bilden är en ikon liksom den av den napalmbrända flickan i 70-talets Vietnamrapportering. Är eller borde vara en ikon, en symbol för våldet och en bild av människorna som drabbas av det.

Ungefär som de kristna martyrerna och helgonen på sin tid: stenade, brända, lemlästade, ihjälskjutna med pilar...

Ikoner utan religiösa utsagor, men påminnelser om de ständiga, oerhörda brotten mot det ”okränkbara” livet. Och om livets skönhet, skörhet och storhet.

Det målar Krister Gustavsson med gips och husfärg, när han inte målar med ord.

I Svit 1 finns, som titeln antyder, också vansinnesdådet på Utöya med. En stiliserad ö med likheter med Arnold Böcklins Dödens ö, mörk och hotfull. Man anar de övertäckta kropparna längs stranden. Det är konst och det är verklighet.

Mina målningar är dystra. Livet är för jävligt, säger Krister Gustavsson, som oftast rör sig i skuggorna nära stupen i sin konst, men försäkrar att han är helt öppen för livets skönhet och glädje i övrigt.
– Jag vill måla vackert, men det ska vara på ett fult sätt.

Målar gör han på sommarhalvåret, när ljuset räcker till. Då lägger han undan skrivandet.
– När jag målar behöver jag inte tänka på samma sätt som när jag skriver, det är annorlunda. Skönt.

Skriver gör han således mest när mörkret har sänkt sig över landet och sinnet. Det är då orden måste ut och få fäste på det vita papperet.