Bakom segerjublet

Fjorton minuter in i förlängningen får Mario Kempes den där passningen. Han tar sig elegant förbi de tre orangeklädda försvararna, rundar målvakten och kan stöta bollen i mål. Sex minuter och ytterligare ett mål senare är Argentina världsmästare efter att ha besegrat finalmotståndaren Holland.
Själv var jag inte ens född när Kempes och hans lagkamrater vann fotbolls-VM på hemmaplan 1978, men har sett målklippen från finalmatchen många gånger.
Jublet visste förstås inga gränser när slutsignalen ljöd. Folket och den styrande militärjuntan hade krävt seger. När lagkaptenen Passarella hämtade VM-bucklan ur juntaledaren Videlas händer var det inte bara en seger för spelarna som kämpat i 120 minuter, utan också för förtryckarna, för juntan.
För ett så stort idrottsevenemang som fotbolls-VM eller sommar-OS kommer alltid att användas som propagandavapen av diktaturerna. Det gjordes i Argentina, i Berlin 1936, i Moskva 1980, och det kommer att ske i Kina när de Olympiska spelen inleds i slutet av nästa vecka.

I Argentina gav VM-triumfen juntan möjlighet att sitta kvar ytterligare några år. På seminariet Media, Politics and the Olympics in Beijing är Niklas Ekdal, politisk chefredaktör på Dagens Nyheter, övertygad om att det kinesiska kommunistpartiet "behöver de olympiska spelen för att vinna trovärdighet". Världens demokratier har inte glömt att partiet "har mycket blod på sina händer".
Panelsamtalet i Stockholms universitets Aula Magna som skulle handla om mediernas roll - och möjligheter - utvecklades till en kopia av debatten som den sett ut mest hela tiden: Ekdal och författaren Göran Leijonhufvud gick till angrepp mot diktaturens förtryck, medan de två kinesiska professorerna Zhengrong Hu och Yuezi Zhao ville förklara och skapa förståelse för regimen. De talade mycket om reformer och transparens - men inte ett ord om demokrati och mänskliga rättigheter.
De kinesiska ledarna tänker inte annorlunda än sina föregångare i Berlin, Buenos Aires och Moskva. Ingen kan ta ifrån Mario Kempes målen och finalsegern 1978. Men inte heller att det var en prestation som köpte juntan tid vid makten. Trots rafflande slutspurter, världsrekord och kinesisk glädje försvinner inte förtrycket i höst. Det måste fortsätta skildras. Också efter att den olympiska elden dragit vidare.