Bandyskola lockar barn från hela stan
Det är onsdag eftermiddag och tre förväntansfulla pojkar med bandytrunkar står vid hållplatsen på Otto Myrbergs väg tillsammans med sin fröken Anna-Karin Johansson. De spanar efter specialbussen som skall ta dem till Studenternas och bandyskolan Bandykul.
Foto: Linus Höök
En lång skoldag ligger bakom dem, och nu gäller det att ladda inför en timmes bandylek på Studenternas. Bussen har knappt hunnit fram till nästa hållplats, Sverkerskolan, förrän de är i full färd med att trycka i sig mellanmål på bordet: pucko, saft, juice, leverpastejmackor, russin och småmorötter. Vid Sverker kliver Elliot Lundell och kompisen Hjalmar Pikas på, och ansluter sig till gänget runt bordet.
Regnet strilar håglöst ner, och det är nästan mörkt fast klockan bara är 14. Men här i bussen är stämningen på topp. Henrik Forss berättar entusiastiskt att de skall träna teknik, lära sig att åka skridskor bra, och att skjuta.
- Det är jätteroligt, säger han och tuggar ljudligt vidare på sin morot.
Att stans bandylag inte direkt rosar marknaden just nu bekymrar dem inte ett ögonblick; små pojkar kan vara otroligt lojala.
- Mitt lag är Sirius, säger Isak Hoffman bestämt. De andra håller med.
- Jag hejar på Sirius i alla fall, även om det inte går så bra just nu, förtydligar Elliot Lundell.
- Men det är lite tråkigt att det går så dåligt för dem, tillägger Hjalmar Pikas.
Alla håller på med andra sporter, men tycker bandy är roligast. Fotograf Höök frågar om någon tränar ishockey. Ett rungande "NEJ!!!" blir svaret.
- Det är alldeles för många skydd, säger de fem unisont.
Under regntunga skyar rullar bussen vidare, och stämningen stiger alltmer. Efter mellanmålet utvecklar pojkarna en energi som skulle kunna driva bussen med egen kraft. När vi rullar ut på Fyrislundsgatan blir det plötsligt spontan allsång: The Archs Baby I´m the worrying kind.
- Neeej, nu är jag så trött på att åka buss, säger Elliot ur djupet av sitt hjärta, efter 45 minuters resande. Men så mycket mer behöver han inte åka, för nu är vi snart framme vid Studenternas IP. Pojkarna tar sig snabbt ur bussen och gräver fram trunkarna ur bagageutrymmet. Oskar Fröberg avböjer artigt men bestämt all assistens med den tunga, oformliga bagen som är nästan lika stor som han själv.
Omklädningsrummet är fullt av hukstående vuxna män som tålmodigt snör skridskor: pappor, frivilliga Siriusveteraner och några enstaka mammor.
Urban Eriksson, själv gammal VP-lirare, har stressat iväg från jobbet på Arlanda och hjälper nu 6-årige sonen Daniel sätta på skydd, suspensoarer och skridskor.
- BandyKul är veckans höjdpunkt, säger han, och drar vant åt sonens skridskosnören.
En bit därifrån får Dante Pettersson assistens av veteranen Manne Olsson - och därpå samma fråga som de andra knattarna:
- Vart det för hårt eller för löst?
Det dröjer inte länge förrän ett 50-tal pojkar glider runt på isen som ligger blank som, ja ett nybonat golv. Snart är BandyKul i full gång. På den oljiga lättåkta isen finns gamla kända Siriusspelare som Tordan Engstrand som nu tränar de pojkar som om 10-15 år kanske försvarar Sirius färger.
Visselpipor ljuder, och tränarna skojar om att man kanske skulle köra lite simträning i stället - vatten är det gott om på Studenternas denna regniga eftermiddag.
- Jobba med bollarna så det känns i låren, ta ut skären ordentligt, luta er framåt, haglar instruktionerna över knattarna. De kryssar runt koner, övar på att åka bakåt och att dribbla. Över decimeterhöga hinder hoppar de som små starka shetlandsponnyer.
Under tak kurar ett troget supportergäng föräldrar, bland dem farmor Birgitta och farfar Rein Kalm, som försöker urskilja barnbarnet Ludvig i regnet och det starka motljuset. Lätt är det inte, alla knattar ser likadana ut, tycker Rein Kalm.
- Visst är det väl han där borta, säger farmor.
- Nej, kan det vara möjligt - jo, det är ju Ludvig. Men du, vad duktig han har blivit! säger farfar, och stoltheten lyser ur hans ögon.
Så jobbar vi med nyheter