Det har gått 20 år sedan jag såg honom sist och en stor mörkblå keps skymmer ansiktet, men jag känner genast igen Tapani Panula vid Odinsborg. När han jobbade på mina yngre syskons fritids i Stenhagen satte de varje år upp en musikal. En gång handlade den om Stenhagenskolan och en stor del av kollegiet porträtterades av elever. Min lillebror hade rollen som Tapani Panula själv, och framförde en omskriven version av ”The Final Countdown”.
– Musik är det man förknippar mig med, jag har alltid med mig gitarren. Det tog Stenhagenskolans ledning vara på, säger Tapani Panula.
Vi har slagit oss ned på uteserveringen med utsikt över ett soligt Gamla Uppsala högar. Han berättar om sina minnen av att flytta in i den nybyggda Stenhagenskolan 1991. Sammanhållningen Tapani Panula upplevde där har han inte känt på någon annan arbetsplats.
– Det var en nybyggaranda. Klimatet var tufft med många barn som inte kunde språket, men det gjordes väldiga satsningar.
Under sina tio år på Stenhagenskolan hann Tapani Panula bland annat arbeta med en grupp högstadieelever som inte fungerade i vanliga klasser och skolkade mycket. Där började dagen med frukost och musik. Tapani Panula kände att han hade förmåga att få barn att gilla skolan.
– Det är viktigt att tänka på redan i förskoleklass. Kommer de springande eller blir de ditsläpade? Mitt mål är alltid att barnen ska tycka det är kul att gå till skolan, säger han bestämt.
Den egna skoltiden i Fagersta var däremot inget föredömligt exempel, åtminstone inte de första åren. Tapani Panula minns att han slogs varje rast, lade häfststift på lärarens stol och hoppade ut genom fönster. På 1960-talet fick man betyg redan i lågstadiet och hans bestod av streck och ettor. Föräldrarna hade invandrat från Finland men undervisning i svenska som andraspråk fanns inte.
– Man sågs rätt och slätt som dum i huvudet, och en ”finnjävel”. Vilken fruktansvärd tid.
En ny lärare i fyran blev räddningen. Han såg kvaliteter i stället för problem. Eftersom Tapani Panula tyckte om idrott ordnade läraren så att han kom med i skollaget i bandy. Känslan av att vara bra på något gjorde att även de andra ämnena kändes roligare.
– För den lärarens skull började jag göra läxorna. Man ser hur mycket en person kan betyda. I vuxen ålder har jag tackat honom för allt.
I dag får Tapani Panula själv ofta uppskattning för det jobb han har lagt ned. Efter 33 år i Gottsunda, Stenhagen och på Domarringens skola har han sett många växa upp. Flera som han haft i förskolan och på fritids har kommit på besök i tonåren och velat hjälpa till med de mindre barnen. När han möter före detta elever på stan eller blir vän med dem på Facebook är det alltid roligt.
– Extra glad blir man när det går bra för någon som har haft det jobbigt. Där tror jag att mina egna erfarenheter har varit värdefulla. Det är knappast en slump att jag jobbar med det jag gör, konstaterar Tapani Panula.
Under några år efter gymnasiet arbetade han som verkstadskontorist, men tröttnade och bestämde sig för att bli förskollärare. Från första dagen på dåvarande barnpedagogiska institutionen vid Uppsala universitet kändes valet rätt. Som en av få manliga studenter på utbildningen fick han väldigt positiva reaktioner och intrycket var att det verkligen fanns visioner hos lärarna de hade.
– Att som landsortskille mötas av detta var fantastiskt. Jag kände direkt att det här var vad jag ville hålla på med, och tycker fortfarande det är lika roligt.
Sedan Tapani Panula 1983 fick sin första tjänst som förskollärare i Gottsunda - inom ett projekt som skulle locka barnfamiljer till området med bra barnomsorg - har dock mycket förändrats i den svenska skolan. Barngrupperna är betydligt större och det finns inte alls samma utrymme för egna initiativ. Några musikaler har det inte blivit de senaste åren. Han säger med en suck att han är trött på neddragningar.
– Det gör väl att man inte orkar riktigt lika mycket. Men jag har fortfarande med mig gitarren till jobbet på Domarringen. Det är viktigare än någonsin att ge ungarna en bra start i livet.
På fritiden har både barn och vuxna fått vägledning av Tapani Panula. Han tränar flera grupper i karate. Vid sidan av musiken har den japanska kampsporten följt honom genom livet. Inför fotograferingen är han klädd i den traditionella vita dräkten - med ett svart bälte. Det specialbeställda från Japan med hans namn på har ännu inte hunnit komma, men ett enklare vardagsbälte fick han vid graderingen i våras. Ett av Tapani Panulas stoltaste ögonblick var när han efter år av hård träning och studier fick veta att han hade nått sitt mål. Även om han blev omedelbart frälst av karaten när han testade för första gången1987 fanns det länge inte en tanke på att ta sig hela vägen till svart bälte.
– I början körde jag stenhårt - slutade snusa och joggade hemifrån Flogsta till dojon flera gånger i veckan. Men efter ett tag kände jag att livet blev för inrutat - man har ju nog med tider att passa på jobbet - så då taggade jag ned lite, berättar Tapani Panula.
Det som fick honom att åter gå in för karaten med hela sin själ var att bli pappa vid 50. Sin fru Catharina träffade Tapani Panula när hennes dotter gick i hans förskoleklass. När han inte var dotterns lärare längre tog de en öl tillsammans och sedan hände allt på en gång, som han själv beskriver det. 2007 föddes sonen Adrian, och Tapani Panula upplevde inte att livet som småbarnsförälder var utmattande.
– Jag fick jättemycket energi och började gå in ännu mer för karaten. Plötsligt hade jag brunt bälte med svart streck, sista steget före det svarta. Då kände jag att jag måste satsa.
Han ler och säger att han kanske har ”någon bokstavskombination”. Vill han något säger han aldrig nej, utan ger 110 procent. Drivet att träna mycket har alltid funnits. Sonen Adrian tycker också om att vara fysiskt aktiv, så de två hittar på mycket roligt tillsammans. Glada barn är Tapani Panulas största drivkraft.
– Många vill ha det tyst och lugnt på semestern. Men jag och min fru bor gärna på ett hotell med många barnfamiljer, vi njuter av att höra barnstoj.