Begravnings-tv river spärrarna
När nu SVT tagit det obegripliga beslutet att sända ett okänt, mördat barns begravning inställer sig en rad frågor ur samma källa av olust. Och detta hos tv-tittare som SVT tror sig fresta. Om SVT i sanning haft "sitt öra nära sina tittare och deras verklighet", som begravnings-tv-tillskyndaren Siewert Öholm uttrycker det, skulle man kanske ha fattat ett annat beslut. Otaliga nätforum och bloggar kallar beslutet "smetigt", "kväljande", "cyniskt", "sjukt", "osmakligt", "omdömeslöst", "känsloonani", "emotionell pornografi", "SVT:s förfall" med mera, med mera.
Det intressanta här är att så många vanliga tittare denna gång har hört alla varningsklockor klämta, medan professionella journalister slagit dövörat till. I det här fallet hade det räckt med en funderare över den pressetiska regel som säger att man inte ska lämna ut människor i chock - även om de själva vill det. Man kan nämligen inte räkna med att människor - särskilt i affekt - kan överblicka publiceringens konsekvenser. Och som en bloggare påpekar: hur tar man farväl av sin dotter, omgärdad av främlingar och tv-kameror? Närhet blir distans, innerlighet blir yta. Publiceringen motverkar sitt syfte. (Förresten, vad är syftet?)
Fallet Engla är djupt tragiskt. Så var även fallet Bobby. Hur gör då SVT med Arbogabarnen? Den 19-åring som brutalt mördades i Paris? Det är trots allt inte bara Englas öde som "blottlägger den värnlöshet som barn och tonåringar lever med", som SVT-chefen Per Yng motiverar sändningsbeslutet.
Mord är förfärligt. Men vi kan inte uppriktigt sörja döda som vi aldrig känt, och även om vi upprörs behöver vi inte se hur anhöriga bryter ihop för att kunna leva oss in. Englas direktsända begravning är ett övertramp taget av ett public service-bolag som förefaller ha tappat kritiskt tänkande, magkänsla samt sitt lilla häfte med pressetiska regler.
Maria Ripenberg
Ledarskribent
Så jobbar vi med nyheter