Videon är inte längre tillgänglig
På den tiden satsades det på järnvägar i Sverige. Och i just Storvreta, beläget i en trakt som varit bebodd i tusentals år men då bara bestod av några få lantbruk, mötte rallarna från söder de från norr och slog tillsammans fast den sista rälsen i syllen i stambanan och förband Uppsala med Gävle.
Det blev startskottet för det moderna Storvreta. 1876 stod ett stationshus klart, sedan byggdes ett pensionat som följdes av flera. Runt stationen växte ett samhälle fram som kan läsas av som årsringar. I kommunens översiktsplan står att Storvreta är "koncentriskt" byggt runt stationen. Men det skulle dröja fram till 1960-talet innan den koncentriska utvecklingen av orten tog verklig fart. Den som vill förkovra sig i svensk, modern småhushistoria kan med fördel göra en exkursion hit, här finns hela utvecklingslinjen, med friliggande villor, parhus, kedjehus och radhus i alla varianter.
I ett av dessa bor Ingvar Johansson, ordförande i Storvreta kultur- och hembygdsförening, som från gården har vacker utsikt ned över en annan av Storvretas pulsådror, Fyrisån. Han berättar bland annat om hur Storvreta blev känt för sin möbelindustri - bäddsoffan är visst en uppfinning härifrån - och om de många fornminnen som runstenar och rösen som finns här. Ingvar Johansson stortrivs i Storvreta.
- Det enda som saknas är en bankomat, säger han.
Kanske är det huvudet på spiken för dagens Storvreta. Med drygt 6 500 invånare är samhället för litet för att ha en egen bankomat, men stort nog för att behöva en. Här finns trots allt ett litet centrum med blomsterbutik, apotek, pizzeria och livsmedelsbutik, och så finns Handelsknuten, förmodligen Sveriges enda affärshus med en övervåning byggd av tyg.
Vi promenerar runt och pratar med Storvretaborna. En sak har de gemensamt - alla stortrivs. Inte ens tonåringarna lockas av storstan. Men några saker saknas, förutom bankomaten: en skateboardramp, och - märkligt nog - en riktig innebandyhall. För i typisk svensk utlokaliseringsiver beslutade politikerna en gång att förlägga traktens hall med läktare inte till innebandymetropolen Storvreta, utan till dess förort Vattholma.
I Storvreta ligger alltså järnvägsstationen och inte kyrkan mitt i byn. Den ligger i Ärentuna flera kilometer bort. Järnvägen är lika central som någonsin för ortens utveckling, i och med pendlingsmöjligheterna. En annan central byggnad är det gamla kommundelshuset mitt i affärscentrum där innebandyklubbens kansli håller till. Kansliet andas allt annat än glamour. Ett oansenligt A4-papper i ett hörn av ett fönster är det enda som vittnar om att den slitna, faluröda träkåken är det administrativa hjärtat i en av världens bästa och största innebandyklubbar.
Över huvud taget syns inte att Storvreta ska uppleva sin största dag på 136 år. Vid infarten annonserar en vissen skylt: "Storvreta innebandy, damer, Allianshallen", och vid påfarten till den färskaste pulsådern, nya E?4, vajar små Storvretavimplar. På anslagstavlan vid kansliet finns information om gudstjänster och kurser - men inte ett ord om finalen. Har Storvretas finalfeber gett frossa? Hoppas att det inte spritt sig till dem som ska göra det i dag. Nu är det ju dags för Mika Kohonen, Hannes Öhman och Henrik Stenberg, och de andra att visa att det visst går järnvägar till den absoluta toppen. I alla fall från Storvreta.