Enligt Marie Kvarnström, biolog och konsulent vid Centrum för biologisk mångfald, SLU, finns fyra säkra kort för nybörjaren att plocka: kirskål, nässlor, maskros och svinmålla. Vi vandrar längs Knivstaån där det tidigare legat ett gammalt sågverk för att leta efter vilda, ätbara växter.
– Kirskålens blad är absolut godast när de är färska, de kan bli lite träiga när de är helt utbredda. Men det funkar ändå om de förvälls och hackas, säger hon.
Man bör vara lite försiktig med att plocka växter nära vägar där risken för föroreningar är stor. Som en grov regel är hundra meter från närmaste väg en bra riktlinje.
– Men det beror också på hur mycket man äter. Rent generellt kan man säga att det är nyttigare att äta växterna än att inte göra det. Och man ska skölja ordentligt.
Många vilda växter är bra att göra te på. En halv kastrulls gran- eller tallbarr som kokas upp i vatten ger hela dagens C-vitaminbehov och motsvarar flera sockerbitar. Trädens innerbark kan användas som mjöl om den först lakas ur från garvämnen och sedan torkas. Laka ur betyder urvattna, lägga i blöt eller skölja i vatten. För att ta mer än mycket små mängder bör man ha markägarens tillstånd. Trädet överlever om det inte ringbarkas.
Även ekollon behöver lakas ur eller rostas innan de torkas och mals till mjöl. De ger både fett, kolhydrater och proteiner. De går också att koka till en gröt och kan ätas istället för potatis eller ris.
Mjölkört, eller rallarros, växer i stora fält på hyggen och blommar rosa i augusti. Märgen, som skrapas ur stjälken, är mild och god. Även toppen går att äta och de unga bladen. Om mjölkörtens blad torkas och fermenteras smakar det nästan som svart te, berättar Marie Kvarnström.
– Mjölkörten är kolhydratrik och lite slemmig. I Sibirien används den mycket, då som mjölksyrad.
Nässlor och maskros är ändå favoriterna för Marie Kvarnström.
– Dels för smaken, dels för att de är så generösa med sig själva. De finns ju överallt.
Nässlor äts med fördel färska från vår till sen höst om man tar toppskotten. Ett tips är att förvälla, hacka, salta, peppra och äta med en klick smör. De kan torkas och smulas för att sparas och ätas under vintern, till exempel i bröd eller grytor.
På maskrosor går det att göra både vin, marmelad och saft – då använder man sig av de gula kronbladen. De gröna maskrosbladen används i sallader, så länge bladnerven, strängen som är bladens ryggrad, tas bort, försvinner det beska.
För att leva på naturens skafferi krävs en arbetsinsats på omkring fyra timmar om dagen. Om tiden inte räcker till kan de vilda växterna istället bli ett roligt och nyttigt inslag i matlagningen.