När samerna firar nationaldag ska den samiska flaggan hissas på Uppsala universitet.
För ett år sedan skrev Åsa Virdi Kroik ett brev till rektor Eva Åkesson. Hon hade önskat att den samiska nationaldagen uppmärksammades av sin institution, men fått kalla handen. Hon blev arg och skrev brevet till Eva Åkesson, där hon beskrev hur det är att tillhöra en av den fem nationella minoriteterna och vara verksam vid universitetet.
Brevet, som UNT uppmärksammade, satte i gång de byråkratiska kvarnarna på universitetet. Ett år senare har malt fram en ny flaggpolicy, som rektor väntas godkänna inom kort, och håller på att processa en mycket större diskussion om hur universitetet främjar de nationella minoriteternas kultur.
Beskedet att samiska flaggan ska hissas i flaggstången framför Universitetshuset på den samiska nationaldagen den 6 februari betyder mycket för Åsa Virdi Kroik.
– Jag blev jag så glad så att jag grät. Jag la in så mycket av min person i det här. Och att man får gehör på kritik så här fort är väldigt ovanligt - och fantastiskt, säger hon.
Hon har själv engagerats i det bredare arbetet om de nationella minoriteternas status vid universitetet, och hur deras kulturer kan främjas och stödjas. Det här är insatser som krävs enligt särskild lagstiftning, men för Uppsala universitet är det extra angeläget, eftersom universitetet bär på en mörk historia. Här fanns nämligen institutet för rasbiologi.
– Universitetets historia är problematisk, och något man måste göra upp med. Alla våra nationella minoriteter var på djupet utsatta för de rasbiologiska undersökningarna här, inte minst romerna, säger Åsa Virdi Kroik.
Hon sitter med i den arbetsgrupp som efter hennes brev till rektor bildats inom universitetets enhet för lika villkor. Arbetet är långsiktigt, men redan bestämt är att en seminarieserie ska genomföras där den första seminariedagen kommer senare i vår.
– Vi diskuterar stora och små åtgärder i den här gruppen. Men vi har känt att vi vill prioritera förståelsen för hur det är att var en del av en minoritet. Det är svårt för folk att tänka sig att vi som tillhör en minoritet inte har samma möjligheter. Man förstår inte att det är så, säger hon.
Arbetet i gruppen inleddes med att hon som same och professor Lena Huss, som tillhör den finska minoriteten, föreläste om sina erfarenheter av att vara i minoritet i sitt eget land.
Det viktiga nu är att arbetet byggs upp på gedigen grund, så att det kan bli långsiktigt, även om resurserna är små.
– Sanningen är att det här kan vara nedlagt om ett tag. Arbetsgruppen för de nationella minoriteterna har ingen budget, och enheten för lika villkor kommer att få minskad budget, så jag känner glädje med reservation.