Blir partierna för lika varandra?
Förr hade även centern stämma i juni. Det har numera ändrats, ungefär samtidigt som partiets ledning valde att börja definiera sig som liberal. Moderaterna talar numera mindre om liberalism än förr, men anstränger sig i stället att ligga så nära socialdemokraterna som möjligt. Socialdemokraterna, som alltid varit socialdemokrater kan få ligga i för att hävda sin egenart på samma sätt som folkpartiet, som alltid varit liberalt.
Vad ska vi med konkurrerande partier till om de som finns blir alltmer lika varandra och konkurrerar med utspel i ungefär samma frågor? En del av svaret är naturligtvis att det är själva konkurrensen som är poängen. Möjligheten att rösta bort ett styrande parti eller en allians har alltid ett egenvärde. Men mycket tyder på att de partier som kommer till makten i stället lätt överskattar väljarnas önskan om förändringar också i sakpolitiken. Det var kanske själva skiftet som var poängen 2006 - och kanske än en gång 2010 eller 2014.
En annan del av svaret är att partierna inte är riktigt så lika varandra som de kan tyckas vara. Det finns länder där partiväsendet helt eller till stor del är beroende av enskilda personers utstrålning eller av någon etablerad maktgrupps önskan att till varje pris sitta kvar. Sådana partier, utan idébakgrund eller andra intressen än det rena maktintresset, försvinner i samma ögonblick som galjonsfiguren försvinner eller någon bestämmer sig för att maktintressena tjänas bättre i någon annan konstellation.
Men partierna i Sverige och andra väl etablerade demokratier är annorlunda. De finns därför att engagerade medborgare själva gått samman för att ta tillvara sina intressen eller driva gemensamma ståndpunkter. Och då finns intressanta skillnader att upptäcka för den väljare som försöker gå bakom dagspolitikens avslipade formuleringar.
Två krafter drar sådana partier åt var sitt håll. Å ena sidan är det viktigt att de traditionella väljarna, de som kan partiets bakgrund, historia och traditioner, känner igen sig. Å andra sidan är det viktigt att man når ut till fler väljare så att man kan maximera sitt inflytande. Miljöpartiet hanterade detta dilemma på ett klassiskt sätt när partiledningen lät behovet av en verklighetsanpassning i EU-frågan underställas en medlemsomröstning. Partiet kan då ändra sig i en central identitetsfråga utan att aktivisterna behöver känna sig överkörda.
Kristdemokraterna behöver inte vara fundamentalistiska i abortfrågan, en av kd:s ursprungliga identitetsfrågor, eftersom de som verkligen är mot abort under nästan alla tänkbara omständigheter ändå inte har något annat parti att stödja. Folkpartiet trodde kanske att något liknande gällde när man accepterade övergångsregler för nya EU-medborgare - när centern klev fram och till allas överraskning intog den normala liberala ståndpunkten. Fp lär inte upprepa det misstaget. Men vem tar över försvaret av försvar och rättssamhälle när moderaternas intresse tycks svalna?
De sista exemplen visar hur vanskligt det kan vara att driva röstmaximeringen för långt. I en demokrati bör partierna vara överens om ganska mycket. Det är ingen urvattning av demokratin utan en förstärkning om de ledande partierna är överens om folkstyrets grundprinciper, om vissa grundläggande regler för hur man uppträder mot varandra (regler som LO bröt med sitt brev till kända politikers grannar) eller om att inte attackera vissa befolkningsgrupper. Det är bra för alla om inget stort parti försöker införa planekonomi eller privatisera alla välfärdssystem. Men inom de ramar som sådana principer anger är det bra om partierna också vågar stå för sina egna traditioner och värderingar.
Så jobbar vi med nyheter