Jag växte upp i ett hem utan böcker. På min mammas nattygsbord låg Hemmets Journal och på min pappas låg Åsa-Nisse och en bok om hur man bränner hemma. Det var inte självklart att jag skulle bli journalist. Eller egentligen fanns det faktiskt inte ens på kartan. Jag visste inte vad en journalist var, det var inte något man blev i det hem jag levde som barn, inte ens i det lilla samhälle jag ingick i, blev man journalist. Det fanns till och med ett förakt för människor som läste. I skolan blev jag kallad plugghäst och jag minns mycket klart en gång när min pappa ruskade på sitt huvud på väg ut att skotta snö eller ta hand om något annat praktiskt, och sedan sa till mig sådär i förbifarten: Jo, det finns säkert nåt bra med böcker också.
Jag kan inte komma ihåg vad som föranledde denna kommentar men jag glömmer aldrig känslan den lämnade efter sig, i min mage. Det där taggiga, vassa som likt ett djur sträckte på sig och stack hål överallt för att sedan rulla ihop sig till en hård boll och tungt lägga sig till rätta, för att stanna.
Detta hände någon gång under det sena 1970-talet, men frågan är lika relevant här och nu mitt i Märsta, mitt i Sigtuna och Knivsta. Vilken tillgång till böcker har barn i dag? Jag som förälder, vilken är min roll i detta inför mina egna barn? Själv gjorde jag väl kanske någon slags revolt genom att söka min tilltro till det skönlitterära ordet i stället för till mina föräldrar.
Jag upptäckte böckerna via skolbiblioteket. I lågstadiet hade vi ett par hyllor längst bak i klassrummet som jag alltid sneglade på. Varannan fredag fick vi fingra på dem, ta i dem, känna tyngden, bläddra i dem, läsa lite och sedan ställa oss i kö för att låna hem. Jag tror att jag lånade dem allihop och hann börja om på första raden igen. Jag läste på nätterna.
Jag har än i dag svårt med att läsa på dagarna. Kan till och med känna att jag inte får något gjort på jobbet när jag behöver läsa igenom texter och inte själv producera, det är ju de sistnämnda som syns och därmed räknas!
På högstadiet gjorde jag en veckas praktik på biblioteket. Jag fick vistas bland böckerna dagarna i ända. Det var en upplevelse. Att få gå omkring bland dessa oändliga rader med ord. Vackra olikfärgade ryggar som hemlighetsfullt utlovade en annan verklighet, en annan historia, spännande dofter och främmande språk bara man vågade ta tag i dessa ryggar och dra dem till sig.
I varje ny stad, i varje ny ort jag befunnit mig har det varit biblioteket och badhuset jag besökt först av allt. Den fria åsiktsbildningen skulle stå sig slätt om vi inte hade möjlighet att fritt låna. Jag själv hade inte fått tillgång till orden utan böckerna.