Bonusfamiljens balansgång

Många som har varit med om en skilsmässa eller separation längtar efter att bilda en ny familj, och är ivriga att introducera en ny partner. Magdalena Bluhme, förskollärare och psykoterapeut, säger att det i den här situationen är väldigt viktigt att skilja på de egna behoven och barnets behov.

– Vänta tills du känner att den nya relationen är helt stabil. För barnet är det inte viktigt att det går fort, tvärtom.

Även för den nya partnern uppstår många frågetecken. Hur beter man sig för att det ska fungera bra med barn som inte är ens egna? Visa respekt för barnet och var beredd att stå åt sidan, säger Magdalena Bluhme. Om barnet känner konkurrens om förälderns kärlek blir det aldrig bra.

– En del vuxna människor har ett eget litet barn inom sig som söker samma bekräftelse av sin partner som barnet gör av sin förälder. Men känner man svartsjuka mot partnerns barn måste man gå till botten med vad som skapar de känslorna. Om man känner att man inte kan hantera situationen själv är det bra att gå och prata med någon.

Som ny partner behöver man vara tydlig med att man inte tänker ta föräldern ifrån barnet, och att man inte heller är ute efter samma typ av känslor som barnet. Och det gäller att visa det med både ord och handling för att barnet ska känna sig tryggt.

– Om barnet vill sitta i knäet hos sin förälder kanske man kan säga att: jag förstår att du vill ha din mamma/pappa, så jag går bort och sätter mig här en stund, säger Magdalena Bluhme.

Större barn kan visa sina behov genom att på olika sätt bli utåt- eller inåtagerande, men det handlar alltid om att försöka få förälderns uppmärksamhet – och det är alltid en signal om att de behöver sin förälder mer.

Något som är tabu, men ganska vanligt, är att man inte gillar sin partners barn. Kanske väcker barnet provocerande känslor som är svåra att hantera.

– Känner man så måste man ta reda på vad det är hos en själv som gör att man inte tycker om barnet, och sedan göra något åt det, säger Magdalena Bluhme.

Det kan också vara så att barnet känner av att relationen till den egna föräldern är hotad och på grund av det visar upp sin värsta sida inför bonusföräldern. Om barnet blir försäkrad att så inte är fallet finns inget behov av att vara provocerande. Barn vill inte vara besvärliga utan det är ofta ett tecken på otrygghet och rädsla.

– Ett barn känner direkt om man inte tycker om det, och det blir omöjligt att ha en bra relation.

Magdalena Bluhme möter ofta föräldrar som försöker övertala barnet om hur bra den nya partnern är, i stället för att ta barnets oro och rädsla på allvar. Hon säger att om man gör rätt här från början så har man igen det tusenfalt längre fram. (TT)