Bosse och Marianne Nygårds. I år har det varit gifta i 40 år.
Bosse Nygårds minnesbilder från tiden på sjukhus är suddiga, men vissa bilder är klarare än andra. Exempelvis tillfället när en sjuksköterska på länssjukhuset i Kalmar sträckte fram en telefon mot hans kind. Nyligen uppväckt ur respiratorn förstod han knappt var han var eller vem som sökte honom. "Det är din fru, Bosse."
– Då gick pulsen upp. Marianne började prata om vilken kämpe jag var men jag fick inte fram ett ord. Till slut tog sköterskan tillbaka telefonen ur min hand och sa till Marianne att hon behövde torka tårar från mina kinder. Det bara rann.
Det var strax före påsk som Uppsalabon Bosse Nygårds blev sjuk i covid-19. Först blev han hängig, sedan kom febern. Efter fem kraftlösa dygn med över 40 graders feber ringde hans fru efter en ambulans.
– Jag har fragment av minnen av att vi kom fram till Akademiska sjukhuset. Jag minns att läkaren sa att jag var allvarligt sjuk, men jag har inget minne av att jag blev flyttad mellan olika avdelningar på sjukhuset eller att jag lades i respirator.
I slutet av mars 2021 hade antalet intensivvårdsplatser för covidpatienter på Akademiska sjukhuset börjat närma sig maxgränsen igen. Något dygn efter att Bosse Nygårds lades i respirator fick familjen besked om att sjukhuset skulle bli tvungna att flyga honom till Kalmar, nästan 400 kilometer fågelvägen. Det fanns inte plats på Akademiska.
Samma dag berättade hans dotter Lena för UNT om familjens maktlöshet och oro inför beslutet. Skulle hans kropp klara flygtransporten? Och om han blev hastigt försämrad i Kalmar, skulle de då hinna ta sig dit för att ta farväl?
Själv nedsövd och i respirator var Bosse Nygårds inte medveten om vad som hände runt omkring honom. Efter nio dagar vaknade han upp på länssjukhuset i Kalmar, flera hundra kilometer hemifrån, sliten och desorienterad.
– Det kändes som att jag blivit kidnappad. Jag förstod inte vad jag gjorde där eller om min familj visste var jag var. Jag känner ett obehag när jag tänker på det, att jag inte kunde påverka om jag skulle flyttas eller inte. Det gör mig arg att man inte haft kapacitet, utan tvingas ta såna här risker med människors liv.
Så småningom kunde Bosse Nygårds flygas tillbaka till Akademiska sjukhuset. På filmer från de sista dagarna på sjukhuset är han vaken, men märkbart medtagen. Familjen är samlad omkring honom.
I början av april fick Bosse Nygårds komma tillbaka till Akademiska sjukhuset. Här med sin fru och två av döttrarna vid sin sida. Bakom kameran står tredje dottern Malin.
– De lyckades övertala läkarna om att det enda sättet att skynda på mitt tillfrisknande var att jag fick träffa dem. Jag blev så stark och lycklig av deras besök, de har varit avgörande i mitt tillfrisknande.
Det har gått några veckor sedan han fick komma hem från sjukhuset. Rehabiliteringen går framåt litegrann varje dag. Men sådant som innan sjukdomen skedde per automatik kräver mer i dag.
Bosse Nygårds är uppe på fötterna igen, men kroppen har tagit stryk av covid-19.
– Jag blir andfådd bara av att knyta skorna. Man får liksom lära om allt från början. Men det blir bättre för varje dag, det har gått över förväntan.
Hur känns det när du tänker tillbaka på de här veckorna i april?
– Det är känslomässigt tufft. Jag har pratat mycket med min familj om hur de uppfattade de här dagarna, när de trodde att jag skulle dö i en annan stad. Men inte en sekund har jag varit rädd för mitt liv.
Bosse Nygårds vänder sig mot sin fru Marianne.
– Har jag fällt en tår? Ja, men nästan alltid för att jag tänkt på hur ni skulle upplevt det om ni tagit emot beskedet om att jag dött i natt.