Mamma Janette Blomgren och hennes söner, Loke 3 år, och Tom, 1 år och två månader, är i Luleå. De hälsar på mormor och morfar och passar på när Janettes man är på affärsresa utomlands. Janette är i köket och har just gjort iordning en kopp te åt sig själv. Ettåriga Tom är också där, han leker på golvet, när storebror Loke ropar från toaletten att han vill ha mammas hjälp. Janette skjuter in koppen så långt det går på den höga bänken och går till badrummet.
– Plötsligt hörde jag skrik. Jag förstod först inte att det var Tom som skrek för det lät inte som hans röst. När jag kom ut i köket såg jag Tom stå där med armarna utsträckta, skrikandes och när jag gick fram såg jag att han var alldeles blöt, berättar Janette.
Vi sitter i deras vardagsrum i Sigtuna. Loke och Tom kurar ihop sig i pösiga sittkuddar och tittar på tecknad film med bilar som pratar. I soffan sitter Janette och minns den värsta dagen i sitt liv. Det var drygt ett år sedan.
– Tom har storebrors stora tröja på sig och den sliter jag av honom. Medan jag gör det förstår jag vad som hänt när jag ser en omkullvällt pall framför bänken och på bänken tekoppen. Tom måste ha dragit fram pallen till bänken och klättrat upp och dragit ner koppen och fått det kokheta vattnet över sig, säger Janette.
Hon minns olycksdagen glasklart, hur hon såg sin yngsta sons arm bli röd och instinktivt lyfte upp honom för att spola honom i duschen.
Men också hur han gallskriker av smärta och att hon inte klarar av att hålla fast honom när han blir hal av vattnet. Janette som är flygvärdinna, vet att brännskador som täcker mellan 5 och 10 procent av kroppen kräver sjukhusvård. Tom är panikslagen och hon inser att hon behöver hjälp.
– På hela vänster arm och två fingrar var det fullt av blåsor och bubblor i huden, säger hon och pekar på sin egen arm för att måtta upp hur stora skadorna var.
Hon ropar på sin andra son, Loke, att han ska komma med telefonen. I ett obevakat ögonblick, när hon tittar bort för att försöka slå 112 på mobilen, drar Tom av sig huden på ena armen och ett helt stort sjok hud lossnar.
Storebror Loke hör på sin mammas röstläge att hon låter panikslagen och han börjar också gallskrika av rädsla. I andra ändan av luren får Janette veta att ambulans är på väg och att hon ska ta fram ett rent lakan och försöka linda runt Toms arm. Men han bara sprattlar och skriker. Janette ringer sin mamma och mamman och ambulansen kommer samtidigt. Ambulanspersonalen säger till henne att läget är allvarligt men att det är bra att brännskadorna endast är på armen och fingrarna. Ambulansen kör dem till akuten på Luleå sjukhus.
– Det sa åt mig att ta det lugnt men hur skulle jag kunna det. Jag var helt förstörd, säger Janette.
Läkarna anser att Tom bör sövas eftersom har har så ont. Då får Janette inte längre hålla sin son utan gå till ett annat rum och vänta tills behandlingen är över.
– Jag fick veta att det alltid finns risker med narkos och det tog hårt på mig att Tom skulle sövas. Narkosen var fruktansvärd och efteråt när jag såg honom ligga där med slangar och dropp höll jag på att bryta ihop, säger hon.
Efter behandlingen fick Tom smärtstillande medel.
Vid nästa omläggning skulle han behöva sövas ner en gång till. Han hade fortfarande så ont. Den gången fick han narkosmedlet genom droppet men det fungerade inte bra. Janette kunde höra honom säga: Aj, aj mamma. Sen bestämdes det att han skulle sövdes ner på vanligt vis.
Efter fem dagar på sjukhuset i Luleå får Tom och hans mamma åka hem. Men under ytterligare fem veckor måste de besöka Brännskadecentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala ett flertal gånger för att få såren på armen omlagda. Brännskadecentrum är en landets två risktäckande specialistmottagningar för brännskador.
– På Akademiska blev vi otroligt proffsigt bemötta. Det kändes så tryggt att få komma dit. Där fick jag ha samtal med sjuksköterskan Annika. För visst har jag tänkt att det var mitt fel det som hände, säger Janette.
Under tiden på sjukhuset berättade Janette sagor för sin son. Hon hittade på en berättelse om gosedjuret Puppe och Tom som åkte skoter. Tom som älskar skotrar ville höra sagan om och om igen.
– Jag berättade den säkert tusen gånger. Det var enda gångerna han höll sig riktigt stilla, säger Janette som efteråt beslöt sig för att skriva ner sagan och göra en bok av historien. Hon anlitade en illustratör och för varje exemplar som säljs går en tio kronor till brännskadecentrums barnverksamhet. Att skriva boken blev hennes sätt att bearbeta känslorna kring olyckan.
– Det tog lång tid efteråt innan jag kunde dricka te igen. Kaffe dricker jag aldrig, säger hon som numera säger åt resande föräldrar på sin arbetsplats i flygplanen att de bör undvika het dryck om de har sina bebisar eller små barn med sig på resan.
I dag är Tom helt återställd, han har bara några små ärr kvar på armen, efter brännskadan av tredje graden. Där dog vävnaden och det tog månader innan skadorna var läkta.
Genom att berätta hur hennes son fick brännskador hoppas Janette att andra föräldrar ska läsa och undvika att ha heta drycker i närheten av små barn.