Rubrikerna skapar onekligen en del förvirring. Att ställa krav på jämställdhet är något helt annat än att kräva en särskild kvinnokvot bland de statliga chefsjobben. Det första ger uttryck för en önskan om ett jämställt samhälle och borde vara en självklarhet. Det senare är en metod i kampen för jämställdhet.
Tanken bakom kvotering är enkel. Eftersom det i dag sitter män på de flesta viktiga stolar i samhället reserverar vi ungefär hälften av platserna för kvinnor. Resonemanget märks ibland även för andra grupper; inom kort ska Högsta domstolen (HD) avgöra om Uppsala universitet gjorde rätt som reserverade platser på juristlinjen för studenter med båda föräldrarna födda utomlands. Både tingsrätt och hovrätt har besvarat frågan med ett nej.
Förhoppningsvis kommer HD till samma slutsats. Om målet är att människor inte ska sorteras bort på grund av sitt kön (eller sin hudfärg, sin ålder eller vad det nu är) är kvotering inget bra sätt att komma dit. Varför skulle vi acceptera en ordning där kvinnor behöver särskilt reserverade platser för att kunna komma fram? På vilket sätt skulle en institutionaliserad särbehandling lösa orsakerna till diskriminering?
Kvotering är helt enkelt en dålig metod att rätta till orättvisor. Däremot måste man ha ett jämställdhetsmål. Vilket ju gör att man börjar undra - vad är det egentligen regeringen vill när det handlar om utnämning av statliga toppchefer?
S-regeringen satte som mål att hälften av alla statliga chefer som utsågs skulle vara kvinnor. Det lyckades man aldrig uppnå.Lika bra att ta bort målet, tycks Fredrik Reinfeldt resonera. Cheferna ska i stället ha en "balanserad sammansättning" där kön "är en viktig sak".
Nog känner vi igen mumbo-jumbo när vi hör det! Kön skiljer sig från andra kategorier (ålder, etnicitet) bland annat i att det är lätt att se, definiera och därför också mäta.
Visst kan man diskutera om jämställdhetsmålet kan formuleras på annat sätt. I ett jämställt samhälle bör man över tid kunna förvänta sig att ungefär hälften av de statliga toppjobben går till kvinnor. Alltså borde det inte vara något problem att sätta detta som mål. Om inte av andra skäl så av den enkla anledningen att det sannolikt skulle sammanfalla med målet att de mest kompetenta ska utses.
Under lång tid var det nästan bara skräniga "män-är-djur-och-talibaner"-debattörer som hördes i svensk jämställdhetsdebatt, och tyvärr lyssnade s-regeringen alltför ofta. Alliansen verkar ersätta detta med ... ingenting! Som om problemet med bristande jämställdhet inte existerade. Som om man inte förstår vikten av att sända rätt signaler - både för att det är rätt och att det leder till förbättringar.
Det duger inte. Budskapet till regeringen är enkelt: Gör om. Gör rätt.
Håkan Jacobson | Ledarskribent