Castro inte Kubas befriare

Jag minns ”paradisön” Kuba med obehag. Boende på ett fyrstjärnigt hotell frös jag mig till sömns flera nätter i ett rum med vattenläckor. På dagarna åkte vi runt på landsbygden och höll utkik efter den berömda kubanska sjukvården eller personer som vågade tilltala oss på den berömda välskolade engelskan. Vårt sökande var lönlöst. Ska man trivas på Kuba ska man vara där turisterna är – när det inte regnar.

Uppsala2010-07-14 00:00

Jag var ivrig att lämna Kuba, något som så många kubaner förnekas. När vi nu hör om den handfull dissidenter som frisläppts och deporterats undrar jag om de upplever samma lättnad. Det var år 2003, i skuggan av Irakkriget, som Castro genomförde den massarrestering som nu ska bli en massdeportering: 75 dissidenter – politiker, journalister, ”nationshotande” bibliotekarier – dömdes till fängelse upp till 28 år, dömdes för brott som fiendepropaganda, förakt mot myndighet, förtal av nationens institutioner eller helt enkelt för brottet motstånd. Nu när fångarna är i dålig form släpps många av dem tack vare förhandlingar med Spanien och katolska kyrkan. Kruxet är att fångarna ska utvisas för att aldrig mer få återvända – och deras familjer, som inte haft något med de påstådda brotten att göra, tvångsutvisas också.

Det låter nästan lindrigt att människor ”bara” kastas ut från hus och hem. Det är bekvämt för bröderna Castro att slippa de irriterande antirevolutionärerna som stör ”paradiset” med sitt tal om rättigheter, bekvämt att kunna vara ”human befriare” samtidigt som de slipper den negativa publicitet som det skulle innebära om fångarna dog inspärrade. Men debatten har ännu en dimension: Många fångar vill inte lämna Kuba. Adolfo Fernández Sainz beskrev en gång att han alltid vetat att arbetet för demokrati skulle leda till fängelse, men valde ofrihet för att försvara friheten. Kuba är deras hemland och utan dem är det hemmet svagare och längre från den räddning de vigt sitt liv åt.

Min starkaste minnesbild från Kuba är av en turist, en ung vacker mamma i hotellpoolen, badande med sitt barn på axeln. När hon vände sig bort såg jag tatueringen i hennes nacke: den ikoniska bilden av Che Guevara. Det är både historielöst och huvudlöst att placera en hyllning till Che i nackskottshöjd.

Kuba har inte kommit långt från sin historia, utan omhuldar den. Bilden av Kuba är viktigare för Castrobröderna än ön och dess befolkning. Frisläppandet av fångarna som kräver demokrati genomförs för att måna om bilden av diktaturen, inte för att rasera eller ens förändra den.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om