– Bland medelklassens barn är curlandet väldigt utbrett, det tror jag nog att man kan säga. Men det kan handla om en klassfråga där möjligheterna att curla ser olika ut, säger psykologen Jenny Jägerfeldt.
Ordet curlingföräldrar lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard i början av 2000-talet. Han menade att dagens föräldrar sopar banan för sina barn så de ska slippa jobbiga saker och beslut. Barnens enda uppgift är att leka och ha roligt, konflikter måste till varje pris undvikas.
Det här fick många föräldrar rannsaka sig själva. Kanske servade de sina barn lite för mycket för husfridens skull?
I dag har ifrågasättandet minskat, många föräldrar kan till och med skryta eller stoltsera med att de curlar sina barn.
Varför har det blivit så här?
– Jag tror att många föräldrar brottas med ett dåligt samvete för att inte räcka till, de upplever att de spenderar för lite tid med dem. Då överkompenserar man med att hjälpa dem med grejer som barnen själva bör fixa, säger Jenny Jägerfeldt.
Det ökade välståndet är också en förklaring. Fler har möjlighet att curla sina barn. Att barn får bestämma om stort och smått handlar dessutom om att dagens föräldrar reflekterar mer över sin egen föräldraroll.
– Föräldraskapet är mycket mer demokratiskt, på gott och ont. Att engagera sig i sina barn och bry sig är i grunden väldigt positivt. Men i längden gör man barnen en otjänst, säger Jenny Jägerfeldt.
Problemet med barn som curlas är att de inte få lära sig att klara saker själva. Det kan handla om små saker som att plocka bort från bordet, hänga upp sina kläder eller ta sig till träningen själv. De lär sig inte heller att klara känslomässiga frustrationer i tillräckligt utsträckning, som att få ett nej. När det sedan väl händer något som de faktiskt måste klara, står de utan redskap för att hantera detta, både känslomässigt och praktiskt. Det blir oundvikligen och förr eller senare ett problem, menar Jenny Jägerfeldt.