Daniel diktar pulvermos
Det var lite svårt att få det jämnt i kanterna, men vafan, en diktsamling behöver inte vara efter linjal. Det är ju poesins poäng, att utrycka sig som den vill. Utan några regler.Daniel Stahre och hans kompis Mattis Källgren gav för ett år sedan ut en diktsamling, Pulvermos.
Daniel Stahre går i tvåan på Celsiusskolan, men hellre än att sitta på lektionerna skriver han dikter.
Foto: Anna Persson
Det var lite jobbigt, säger Daniel. Men det var det värt.
De skar vanliga A4-papper i fyra delar för att få det rätta formatet till diktsamlingen. Sedan var det dags för häftapparaten. Två häftklamrar per diktsamling. Så, voila! Färdigt.
Att göra ett häfte med poesi behöver faktiskt inte vara så svårt, bara man har viljan.
Att samlingen skulle heta Pulvermos var självklart. De hade länge tänkt på det ordet i allmänhet, som en bra titel. Ett pulver av olika dikter blandas till mos och blir — en diktsamling.
— Vi tog 20 kronor för varje häfte. I början var det mest släkt och vänner som köpte. Men sedan blev vi uppmärksammade i media och många utifrån hörde av sig och ville ha diktsamlingen.
De hade tryckt upp 40 exemplar. När de tog slut fick de göra en till vända med kopiatorn.
Andra gången var det roligare. Då kände de att det var uppskattat. Vem tycker inte om att få beröm och respons för det man skrivit?
Daniel Stahre går i andra årskursen på Celsiusskolan med inriktningen Sam ekonomi. Han bor med sin familj i
Eriksberg och det är hemma i sitt rum som han skriver de flesta dikterna.
— Jag skriver helst för hand eftersom det oftast bara dyker upp någonting i hjärnan som jag snabbt vill kunna anteckna. Det går inte att bestämma sig för att "nu ska jag sätta mig ner och skriva". Det blir bara uppstyltat och utan känsla då.
Oftast blir Daniel inspirerad av att lyssna på musik som går på radion. Annars är det mycket 60-talspop som influerar hans dikter. Small Faces är ett sådant band.
— De spelar skön musik och har bra texter som handlar om att man ska vara cool och sitta på en parkbänk och softa.
Det handlar också Daniels dikter ibland om. Men även om kärlek och lusten att som ung revoltera. Han skriver om varför vi finns och att tillvaron kan vara beige — eller underbar, för den delen.
En riktigt bra dikt ska vara kort och lättläst, tycker Daniel. Poängen med poesi är att det inte tar så lång tid att läsa men man kan ändå få ut mycket. När man ska beskriva känslor är helt enkelt lyrik den bästa formen.
— Det värsta som finns är när folk försöker verka svåra genom att använda komplicerade ord. Det är ju bara töntigt, vitsen är att man ska förstå innehållet. Det där pretentiösa larvet man kan märka i en del dikter ...
Då och då går Daniel och hans kompisar på slam poetry och spokenword. Daniel brukar lyssna på när andra läser sina dikter, inte läsa något själv. Det beror delvis på att han tycker det är lite konstigt att tävla i poesi.
— Vem är rätt person att avgöra vilken dikt som är bäst, liksom. Nej sånt är bara töntigt. Det är ju upp till var och en att tycka om eller inte tycka om en dikt.
— Jag vill använda min tid till att skriva, kanske ska jag bli journalist.
Daniel vill inte alltid att folk ska läsa allt han har skrivit. Mycket är för privat.
— Ibland är det så känsligt att jag knöklar ihop papperet direkt när jag skrivit en dikt för jag vill under inga omständigheter att någon ska se.
Men att läsa något han själv skrivit och vara nöjd med tycker han känns bra.
— Det är det som är schysst med att skriva.
Så jobbar vi med nyheter