Där en kompromissar bestämmer en annan

Tänk dig en vanlig mataffär. Vid godisdisken står en mamma och en stampande treåring. Hon vill ha! Hon vill ha NU!
Mamman böjer sig ned mot det svettiga lilla ansiktet, så att de i alla fall rent fysiskt är på samma nivå. Hennes röst är tålmodig:
— Nej, vi har ju kommit överens om...
Men det är förstås inte riktigt sant, för handen på hjärtat: Inte var väl parterna i den förhandlingen särskilt jämbördiga?
— ... att bara köpa godis på lördagar!
Treåringen låter sig inte bevekas. Nu vrålar hon: Hon vill visst ha! Inte på lördag!
— Du kan få en banan, försöker mamman, lite mattare nu.
Det går ungen verkligen inte med på:
— GODIS! klämmer hon fram. Innan hon kastar sig på golvet.

Kompromissar...
Och har det inte hänt just er som läser, känner ni säkert igen det ändå. Åtminstone om ni går och handlar i vanliga mataffärer.
Scenen slutar som den brukar. Mamman föreslår en kompromiss:
— En LITEN tablettask, då. OCH en banan.
Det är så där vi håller på, vi medelklassföräldrar. Vi förhandlingsfamiljer. Det första avsnittet i den här artikelserien handlade om oss: "Förhandla med barnen, de är sjysstare än du tror."
Men så skulle det aldrig gå till i en kommandofamilj. Där bestämmer mamma och pappa. Det vet alla. Att bestämma — inte sällan med hela handen — tycker de helt enkelt är föräldrars främsta uppgift.

...kompromissar inte
En unge från en kommandofamilj skulle antagligen inte ens fråga efter godis mitt på blanka tisdagen om det finns en regel som säger att man bara får äta godis på lördagar. Att hålla på så där och tjafsa — nej, det lönar sig verkligen inte. Barnet vet: Mamma kompromissar inte.
— Varför man inte äter godis när som helst? Därför att jag säger det. Punkt slut.
Det verkar kanske elakt, eller åtminstone lite stelbent — ur förhandlingsfamiljens perspektiv. Men det handlar egentligen bara om ett annat sätt att uttrycka föräldraomsorg. Ett sätt som fungerar bra i miljöer som inte är så föränderliga.

Vad som passar en prinsessa
Jodå, sådana finns också här i Sverige. Både längst ner och högst upp i samhället. Ta kungahuset, till exempel... Kronprinsessan Victorias framtid är given. Där finns ingen plats för förhandling.
— Kan jag inte få färga håret eller pierca näsan eller åtminstone skaffa en tatuering? Det är väl ändå mitt hår och min kropp? Och jag är ju ändå myndig!
Verkligen inte. Hur skulle det se ut? En kronprinsessa med näsring och blått hår?! Aldrig i livet.
Pedagogikprofessor Göran Lassbo sammanfattar:
— Kan man se målen för sin barnuppfostran är det lättare för föräldrarna att vara just målinriktade. Och ta över ansvar och ge färre rättigheter till barnen.

Varför barn?
Det är ett älsklingsämne detta. När Lassbo föreläser om det för studenter och andra, händer det att han gör en liten show av det hela. Ja, det är han själv som kallar det så.
— Jag brukar fråga någon ur publiken om han eller hon har bil. "Jovisst. En Volvo stationsvagn." Jaha, och varför det? Svaret kommer fort: "För att det är en bra bil, och så får ju ungarna plats och när man ska handla?" Man vet varför. Det är ett rationellt val som ligger bakom ett bilköp.
— Men varför har du barn, då? fortsätter jag. Då blir det ofta väldigt tyst. Man kanske säger att det har ju alla. Eller att det "kändes rätt". Eller att man vill att ens gener ska leva vidare...
— Va? Tänkte ni verkligen så, du och din man: "Nu ska vi föra våra gener vidare!" "Neej, inte precis så, kanske..." Fniss.
— Med andra ord: Vi förhandlingsföräldrar har inte något givet svar på frågan varför vi skaffar barn. Det finns ingen gård att ta över, ingen kungakrona, inget tydligt mål. Men det gör det i en kommandofamilj. Där tror man åtminstone att man kan överblicka framtiden.

Geografiska skillnader
När forskarna för några år sedan gick ut och verkligen frågade europeiska föräldrar hur de fostrar sina barn, bildade svaren ett mönster på kartan: Kommandofamiljen dominerar i syd och i öster. Medelhavsländerna, de forna folkrepublikerna, på Balkan. I nord och i väster är det tvärtom. Det är här förhandlingsfamiljen är vanligast.
Det är det så kallade postmoderna samhällets värderingar som slår igenom här, menar Göran Lassbo. Pluralismen, de korta cyklerna, den tillfälliga diskursen som kännetecknas av detta förhållningssätt.

Oviss framtid
Men motsättningen mellan förhandlingsfamiljen och kommandofamiljen lever som sagt också inom varje land. Här finns en förklaring till att många invandrarföräldrar förlorar i legitimitet inför sina barn, säger Göran Lassbo. De vuxnas kommandoideal fungerar inte särskilt bra i det moderna Sverige, där de flesta av oss inte har en aning om hur det kommer att se ut framöver. Få kan erbjuda något säkert hållbart framgångsrecept åt sina barn.
"Bli ingenjör! Då klarar du dig bra." Det var gårdagens enkla lösning. Men mot dagens nedskärningar är inte ens ingenjörer immuna.

Svårare och svårare
Kort sagt: Det blir bara svårare och svårare att vara förälder. Och nu för tiden nöjer vi oss inte med att sporra våra barn att studera. De ska ju bli lyckliga också! Inte undra på att svenska barnfamiljer dignar av skuldkänslor?
Fast egentligen, säger Göran Lassbo, spelar det kanske inte så förfärligt stor roll vilken föräldramodell vi väljer — så länge vårt handlande styrs av kärlek.
Han citerar en av världens främsta utvecklingspsykologer, Louis Oppenheimer, en släkting till atombombens fader:
— Jag hade förmånen att gästforska i Holland för några år sedan tillsammans med honom. Han var gammal då, och hade ägnat hela sitt liv åt att undersöka vad det är som gör att barn mår bra. Bara för att komma fram till ett jätteenkelt svar: Barn måste känna att de är älskade. Resten är mindre viktigt.

UNT Fakta:

Förhandlingsfamiljen kännetecknas av:
* strävan mot jämställdhet
* förhandling och kompromisser
* föränderliga mål för barnens fostran

Kommandofamiljen kännetecknas av:
* åtskillnad mellan manligt och kvinnligt
* klara regler
* ett tydligt mål för barnens fostran