Därför älskar jag vintern
Luciamorgon, 1980. 7 år gammal. Det jag minns starkast från denna min första luciamorgon som dalkarl, nyss flyttad från huvudstaden, är inte den kör som väcker oss i ottan med lussebullar och ljus. I minnet och sinnet är det takdroppet, snön som rinner undan i tövädret som etsat sig fast. Något gick förlorat inom mig när snön smälte.
Varför är det så? Jag ser främst två svar. Det ena handlar om vintern, snön och kylan, i sig, det andra om vinterns roll i årstidssystemet.
Ingen dag på året är vackrare än de klarblåa dagarna med mycket snö och många minusgrader. Vädret är så distinkt att hela mitt väsen känns klart och rent. Ingen svett, inget tungt huvud, ingen hösnuvig näsa, bara renodlad närvaro. Kylan då, säger ni. Jo, men den är ju lätt att klä sig mot, till skillnad mot värmen på sommaren, som inte går att fly.
Sedan är det så att ingen vår är härligare än den länge emotsedda, den som hörs i rännilarna under snön, som växer fram och plötsligt har blivit hägg och syrén och förvandlats till värme, sommar, sol och strand - och nya drömmar om obrutna snötäcken som inte smälter för tidigt.
Så jobbar vi med nyheter