Tomas Karlsson, 31 år, projektledare:
– Under 2005 läste jag en kurs på universitetet som handlade om öst och väst under Kalla kriget. Det var kapitalismen som stod i rak motsats till kommunismen. Men det fanns en sak som förenade de ideologierna och det var könsmaktsordningen. Jag visste redan att det fanns en struktur i samhället som motverkar att alla individer själva ska ha rätt att välja sin verklighet. Men under den där kursen insåg jag hur stark den faktiskt är och att den är det viktigaste att komma till rätta med.
Samma år höll Gudrun Schyman ett tal som jag minns mycket väl. Hon ifrågasatte alla de andra partierna och tyckte att de sa att de är feministiska men att det inte finns någon verkstad, ingen gör något. Då insåg jag att jag behövde engagera mig för feminismen.
Pär Falkenäng, 23 år, student:
– Det skedde i flera steg. Jag läste gymnasiet på Sigtunaskolan och där la jag märke till att det fanns en väldig grabbkultur. Killar umgicks med killar och tjejer med tjejer. Jag reagerade på att det alltid gjordes en skillnad mellan könen. Det var killarna som styrde och ställde och de fick ta mer plats än vad tjejerna fick göra.
Senare när jag gick på folkhögskola träffade jag en tjej som var anarkafeminist och jag tyckte hon var så häftig som stred så hårt för sin sak som hon gjorde. Hon gjorde att allt klarnade lite mer för mig. Sedan dess har jag ifrågasatt samhällets maktstrukturer för att kunna förändra dem. De bästa med feminismen är att den är så bred och kämpar för jämlikhet mellan klass, kön, sexualitet, etnicitet och allt annat.
Signe Bådagård, 21 år, student:
– Jag växte upp med feministföräldrar som lärde mig att alla människor har lika värde. Jag minns att hela familjen läste Fittstim när den kom, omslaget såg förbjudet ut och jag läste lite i smyg men fattade nog inte vad den handlade om. Polletten trillade ner först i gymnasiet. Då fick jag möjlighet att utveckla mitt kritiska tänkande och samtalade om strukturer och hierarkier. Orättvisorna klarnade.
Efter gymnasiet flyttade jag hemifrån och kämpade med bostad, ekonomi och jobb. Jag upptäckte fler orättvisor och läste på om feminism genom litteratur och bloggar. Då började jag våga stå för mina ståndpunkter självständigt, ta debatter och blev mindre rädd för att upplevas som jobbig. I dag känner jag en stark trygghet i att jag förstår feminismen.
Zakia Khan, 46 år, ekonom:
– Jag växte upp i Storbritannien och var politiskt medveten ganska tidigt när det gällde freds- och miljöfrågor. När jag var 13–14 år bodde vi nära den brittiska kärnvapenbasen. Demonstranter hade byggt läger nära basen ochjag brukade åka dit på helgerna för att dela ut bananer. Alla demonstranterna var kvinnor, det var nästan kvinnoseparatistiskt. Samtidigt brukade min mamma som var hemmafru säga att hon inte tyckte om feminister. Det där väckte tankar hos mig.
När Gudrun Schyman sedan höll sitt talibantal 2002 sa hon saker som jag kände igen mig i. Mina tankar om att det finns en maktordning i samhället formulerades. Välstånd är inte slump. Det bygger på en tanke om att vissa människor är mer värda än andra. ”
Josef Saffady Åhslund, 28 år, yogalärare och student:
– Det kanske kan ha att göra med att jag växte upp med en ensamstående mamma. Vi bodde i en bruksort där många levde med ensamstående morsor som nästan alla led av värk i rygg och axlar, men det var ingen som hade en ensamstående farsa. Jag började se en struktur.
Senare på gymnasiet märkte jag att det fanns en stark kvinnohatisk stämning bland grabbarna som jag umgicks med. Man pratade om jämnåriga kvinnor som en grupp av sexobjekt som var dumma i huvudet. Jag hamnade ofta i konflikt med dem just på grund av det och då insåg jag att jag var feminist eftersom det fanns de som inte var det. Begreppet får sin rätt när man ser motsatsen. Jag formulerade mitt ställningstagande.
Fanny Larsson, 21 år, student:
– Jag kallade mig feminist redan när jag var 12 år gammal. Jag har alltid varit väldigt medveten om vad patriarkatet innebär, även långt innan jag förstod själva ordet. Redan som liten såg jag hur kilarna fick ta plats, medan tjejerna inte fick det. Jag såg hur tjejerna hela tiden skulle förhålla sig till vad killar ville och gjorde. Men som väldigt ung var feminismen mest en fråga om lika lön för lika arbete och dylikt.
I takt med att jag blivit äldre har feminismen utvecklats och jag har fått revidera min syn på vad feminism är. I dag är jag nog mycket mer av en radikalfeminist och har insett att patriarkatet genomsyrar hela våra liv och allt vi gör. Feminism handlar inte bara om kön, utan även om klass, rasifiering och funktionalitet.
Gunilla Forsell, 63 år, pensionär:
– Jag har så länge jag kan minnas varit feminist. Både min mamma och speciellt min mormor var starka kvinnor och i mina ögon starka människor. Som ung var jag politiskt intresserad och gillade att diskutera och föra fram min åsikt bland alla andra. Men det var nog först på 70-talet som jag fick ett ord på det hela, att jag var feminist. Jag var på några Grupp 8-möten men jag gick aldrig med. Då kändes klass viktigare än kön.
I dag tycker jag att alla har lika värde, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, medborgarskap etcetra.
Att inte alla är feminister i en demokrati, tycker jag är obegripligt. För alla tycker väl att alla människor har lika värde? Om man inte är någon slags diktator, eller hur?
Daisy Kintu, 18 år, student:
– Det hela började med att jag läste olika bloggar, bland annat Lady Dahmers. De som skrev på de här bloggarna och även på Twitter satte ord på saker som jag tänkt på. Fast de skrev också om saker som jag inte tänkt på men som jag ändå höll med om. Den här gruppen med människor hade en gemensam titel och det var feminister.
Jag minns också när jag gick i åttan eller nian och praoade i en lågstadieklass. Där märkte jag hur tjejer och killar behandlades olika. En kille tilläts exempelvis vara stökig men inte en flicka. I dag skriver jag själv mycket om feminism i exempelvis skolarbeten och på sociala medier, för ofta är det enkelt att vara feminist i teorin men man måste också försöka vara det i praktiken.