– I motsats till fysiska åkommor som brutna ben som förknippas med kroppen finns en föreställning om att psykisk ohälsa angriper personen. Det kan göra andra människor rädda, säger Alian Topor, docent i socialt arbete, Stockholms universitet.
Men å andra sidan, tillägger han, pratas det mycket mer om psykisk ohälsa nu än för 10–20 år sedan, och folk söker sig till psykiatrin frivilligt på ett annat sätt än förut.
– Tabut är också kopplat till myten om att människor med psykisk ohälsa är oberäkneliga och våldsamma, den som massmedia bidragit till att skapa. Men den stämmer inte. Snarare kan man säga att personer med psykisk ohälsa löper större risk att utsättas för våld än andra, säger Alain Topor.
Gamla felaktiga teorier kan också ligga bakom tabut. På 1960-talet var Sverige det land som hade högst andel av befolkningen inlagda på mentalsjukhus i världen. Då byggdes mentalvården ut men utan de resurser som behövdes för behandling. Man trodde då att psykisk ohälsa var livslång och patienterna blev inlåsta på institutioner hela sina liv och blev institutionsskadade. Att det går att återhämta sig var okänt då.
– I dag finns mediciner och terapi som vi vet fungerar, säger Elisabet Alphonce, kampanjledare för Hjärnkoll, Uppsala, som i fem år arbetat för att förändra attityder kring psykisk ohälsa.
– Ännu finns tabun kvar men de
t har blivit så mycket bättre. Våra attitydambassadörer varit ute och pratat om sin psykiska ohälsa och genom möten med människor har attityder förändrats. Det vet vi genom våra undersökningar.
En som känt av tabut är Uppsalabon Kurt Nyberg, som är attitydambassadör i Hjärnkoll. Han drabbades av psykossjukdom när han var 30 år. Då fick han höra av sin mamma att psykisk ohälsa skulle man inte tala högt om.
– Det skulle bevaras som släktens mörka hemlighet. Tystnaden gör att man blir ensam och hamnar utanför samhället, säger han som tagit sin revansch, gjort sig en ny karriär och doktorerat, efter att han blivit utstött och förlorat sitt jobb på grund av sjukdomen.
– Jag förlorade mitt gamla liv och sociala status. Psykosen gav mig nya möjligheter, säger han och påpekar att dåligt behandling av människor är mer än en tragedi för den enskilda, det är också en stor förlust och kostnad för samhället.
Kurt Nyberg berättar också om hur dåtidens mentalpatienter från Ulleråker begravdes utan gravstenar eller utan namn. Det var ett sätt att gömma undan människor.