På ytterdörren till lägenheten i Eriksberg sitter en handskriven skylt i flera färger: Här bor Karin, Simeon, Bruno och Ofelia men tyvärr inte Norah Elvira.
– Vi ser henne som vårt barn som vi inte har här hos oss, säger Simeon Oxley.
På väggen i vardagsrummet har de ramat in och satt upp tre stycken sepiatonade bilder. Varje baby har varsin bild. Och alla tre barnen har ett dopljus. Karin och Simeon vårdar sina minnen av Norah, familjens frånvarande barn.
Det är sommaren år 2007 och Karin Larsdotter mår oförskämt bra. Hon är gravid, nygift och familjen har just flyttat till Uppsala från Umeå. Karin och Simeon går på kafé, de äter glass och bekantar sig med den nya staden. De är unga och förväntansfulla. Fredagen den 13 juli ska deras barn födas. Men precis som för många förstagångsföräldrar går graviditeten över tiden. På onsdagen besöker de barnmorskan för en extra kontroll och får veta att allt ser bra ut.
Men dagen därpå känns något annorlunda, inget direkt konkret. Kanske hänger det ihop med att Karins mamma fyller 60 år fast avståndet gör att de inte kan fira tillsammans. Karin upplever att hon har en dålig dag.
På kvällen börjar hon fundera på när hon känt bebisens rörelser på sistone. Hon puttar på den och tycker att hon känner rörelser. Barnet i magen brukade reagera på höga ljud.
Nästa morgon ringer de till förlossningen och får veta att de ska åka in.
– Jag vågade inte ens tänka tanken att något skulle vara fel, säger Karin.
– Jag trodde inte att spädbarn dog i Europa, i Sverige eller andra länder med så bra sjukvård. Jag förstod ingenting och utgick från att sjukvården skulle ta hand om situationen, säger Simeon.
Under ultraljudsundersökningen pratar Karin och Simeon med en läkare. Hon säger att hon är ledsen och att hon inte ser att hjärtat slår.
– Jag trodde att hon skämtade, och att hon i nästa mening skulle säga att allt såg bra ut, säger Karin och flyttar blicken från mig och ut genom fönstret.
De har alltid varit öppna om att Norah dog och berättat ofta, men trots att det gått fem år sedan dess, är det ännu tungt för dem att erinra sig detaljer.
– Jag kommer så väl ihåg hur rummet såg ut... säger Simeon.
– ... det var två läkare där och det kändes som om de körde apparaten i evigheter, säger Karin.
Sjukhuspersonalen förklarar att Karin ska föda fram det döda barnet vaginalt.
– Det låter bisarrt, och alla reagerar instinktivt negativt på det. Men det är absolut ingenting som jag ångar. Jag fick inte träffa mitt barn, men jag fick föda henne och är otroligt glad över att jag gjorde det. Samtidigt hann situationen sjunka in en smula, säger Karin.
– Det var en väldigt fin stund att se barnet komma ut, och förstå att hon var mitt barn. Även om jag in i det sista hoppades att hon kanske skulle leva, säger Simeon.
Efter dödsbeskedet känner Karin stor ilska och är tveksam till att se det döda barnet. Men ögonblicket när hon föds försvinner ilskan och i stället tycker hon synd om bebisen som inte fick leva. Det ger henne kraft att möta Norah. Något som hon är tacksam för i efterhand. När barnet är fött stannar Karin och Simeon på sjukhuset. De har Norah hos sig, håller henne, tittar på henne och smeker hennes hud. Och de fotograferar henne. Båda två kan fortfarande minnas känslan när de höll i henne.
– Det är en stund som ingen kan ta ifrån mig, säger Karin.
Från sjukhuset får de en gipstavla med Norahs fot- och handavtryck. Det är också där som de håller en välsignelseakt för henne. Döda barn kan inte bli döpta.
– Förlossningen är det jag minns allra mest från den perioden. Den var så fin, säger Simeon Oxley och kryper ihop i fåtöljen i vardagsrummet som är möblerat på ett barnvänligt sätt.
Under tiden på sjukhuset träffar de Norah, ensamma men också tillsammans med nära släktingar som vill komma på besök.
– När min syster kom hade hon med sig tårta och blommor. Det kändes verkligen bra att få. Vi hade ju blivit föräldrar, säger Karin.
De mejlar ut till sina vänner och berättar vad som hade hänt och uppmanar dem att höra av sig även om de inte visste vad de skulle säga. Och många hör av sig.
– Vi blev så rörda när vi insåg hur många som brydde sig om vårt barn. Några hade till och med pratat med sina föräldrar om oss och för första gången fått veta att de själva hade syskon som dött som små barn. För inte så länge sedan var det vanligt att man gjorde vad man kunde för att glömma det döda barnet, säger Simeon Oxley.
Både Karin och Simeon tycker att de blir fint bemötta av personalen på Akademiska sjukhuset. I deras svåra situation spelar små händelser stor roll. Att personalen går fram till Norah och tittar på henne när de kommer in i rummet uppskattar de.
De håller begravning för Norah i Helga Trefaldighetskyrkan och väljer att ha kistan öppen en stund innan. De närmaste familjemedlemmarna är med och för några av dem är dem är det både första och sista gången som de får se Norah. Alla som vill hjälps åt och får bära den lilla kistan. På så vis blir begravningen nästan ett ljust minne i den svarta sorgen. Simeon Oxley som kommer från England förklarar upplevelsen bäst med orden: Happy sad.
– Det var viktigt för oss att vi gjorde saker på riktigt.
Karin Larsdotter minns hur sorgen efter begravningen påverkade hennes tidsuppfattning, hur det kändes som om livet stod på paus. Men de hade bestämt sig för att gå upp varje morgon, klä på sig och äta. En lång period orkade de inte gå ut och träffa folk. Och så plötsligt blev det höst.
Karin och Simeon tacklade sin sorg på lite olika sätt. Medan Karin fördjupade sig i andra föräldrars berättelser och läste all fakta om när barn dör, kände Simeon att han behövde andrum. Han kunde gå omkring på stan planlöst eller bara sätta sig på en bänk och titta på folk som gick förbi. Men samtidigt ville han inte se gravida kvinnor eller glada pappor med barnvagn.
– Ofta var det lättare att försöka stötta Karin än att konfrontera min egen sorg, säger Simeon.
Ett halvår efter Norahs död var Karin gravid igen. I dag är Bruno snart 4 år och hans lillasyster, Ofelia är 2 år. Men graviditeterna var inte lätta. Speciellt jobbigt var det när någon utbrast: "Åh, vad roligt att du är gravid igen!"
– Jag kände inte att det var roligt. Speciellt de sista veckorna när jag väntade Bruno var fruktansvärda. Vi var så oroliga att samma sak skulle hända igen. Den tredje graviditeten gick bättre, säger Karin.
De talar öppet med sina barn om Norah. Ibland går de till kyrkogården tillsammans. I somras åt de tårta på den dagen Norah skulle ha fyllt 5 år.
– Vi tror inte på att försöka skydda barn mot döden utan pratar med dem om att de har en storasyster som är död. Ofelia är för liten för att förstå, men Bruno förstår och uttrycker att han vill träffa henne. Han vill att vi ska åka upp till henne och hälsa på. Det är både fint och sorgligt, säger Simeon.
En sak som hjälpt dem i sorgen har varit att träffa föräldrar i samma situation. Med dem kan de prata om sådant som inte andra förstår.
Att se att de överlevt och till och med är glada har varit betydelsefullt för dem. Därför har Karin och Simeon engagerat sig i Spädbarnsfonden och samordnar nu verksamheten i Uppsala.
– I början var det som om tillvaron var helt svart-vit, men sakta har färgerna kommit tillbaka, säger Simeon.
– Plötsligt skingrades dimman och ljuset kom in i det mörka rum som vi levde i. Det mörka finns fortfarande kvar, men successivt har andra intryck också tagit plats. En dag när jag irriterade mig på soporna som stod i köket, insåg jag att min sinnestämning hade förändrats, säger Karin.
Sorgen har flera dimensioner för Karin Larsdotter och Simeon Oxley som båda är tacksamma för minnena som de har av Norah.
Utan dem hade de saknat referens att hänga upp sorgen på. Men tacksammast av allt, är de för att de i dag kan leva ett liv nästan som vilken familj som helst, trots att de har en frånvarande dotter.
Orsaken till varför Norah dog i magen har de aldrig fått veta.