Står man på kajen ser den tvåmastade segelbåten väldigt liten ut där den ligger inklämd mellan två husbåtar i Fyrisån. Men väl ombord känns den rymlig och inte det minsta trång. I aktern är sovrummet och en toalett, ett halvplan ner. I fören finns extra sovplatser och en andra toalett. Där finns också dusch och en kabyss med en spis, kyl, diskho och en frys som de inte kommer att använda ofta. Den drar för mycket ström. Överallt är små finurliga lådor och fack.
Kanske för många, häromdagen försvann kablar i någon av dem för tusentals kronor. De hörde till plottern, navigeringssystemet, och Pelle Blom fick dra till Stockholm och köpa nya. Här på motorseglaren Catten, som är en Nauticat 38 från Finland, bor Marie Westerlund och Pelle Blom sedan mars i år. På midsommarafton, när vi andra springer runt stången eller lägger sillen på potatisen, kommer de att lämna Uppsala, för okänd tid framöver.
– Det kan bli ett eller tio år, säger Pelle Blom, vi har inget att passa, inget schema.
Däremot har de en färdplan att utgå ifrån. De plockar fram ett stort sjökort på bordet och pekar ut rutten: först ska de segla Östersjön ner till Swinoujscie i Polen. Därifrån in på floden Oder mot Berlin, vidare på Rhen, förbi Dusseldorf, mot Nurnberg, ut på Main-Donau kanalen. När de kommer till floden Donau har de 240 mil kvar till Svarta havet. Turen ska gå genom huvudstäderna Wien, Bratislava, Budapest, Belgrad och ut mot Donaudeltat, därifrån till Istanbul, där de planerar att övervintra.
– Den här färden gjordes av textilläraren Aina Cederblom i en motor driven eka på 1930-talet. Klarade hon av det så ska väl vi för tusan också göra det, säger Marie Westerlund.
Efter Istanbul beger de sig vidare till den turkiska och grekiska arkipelagen med sina många öar.
– I Medelhavet kan man segla omkring i minst fem år utan att hamna på samma ställe, säger Pelle Blom.
Men hur kom det sig att ni bestämde er för att lämna ekorrhjulet?
– När jag var tonåring läste jag en massa äventyrsböcker om världsomseglare. Och så har jag alltid seglat under min uppväxt, säger Marie Westerlund.
Det är alltså hon som är seglaren av de två. Medan han är teknikern som hunnit lära sig att eltoaletten fungerar bäst med sötvatten, samt byta ut båtens hela bränsledunksystem och diverse andra beståndsdelar. Men det ger trygghet att själv kunna laga, de räknar med mycket underhåll. Under åren har de bott på många olika platser, för inte så länge sedan bodde de i Furusund just för närheten till havet och hade en motorbåt. Då hade de vänner som planerade en lång seglats men som aldrig kom i väg. En av vännerna blev sjuk och dog i cancer.
– Nä, man vet ju aldrig hur livet kommer att gestalta sig. Så för ett och ett halvt år sedan bestämde vi oss för att sälja huset och ge oss i väg, säger Pelle Blom.
Sedan dess har de gått kurser i VHF, för att kunna prata i kommunikationsradio, de har skaffat sig kustskepparutbildning och lärt sig kanalseglats. De har gått med i Oceanseglarklubben och lärt känna likasinnade.
– Många planerar sina seglatser i tio år, men då ska de kanske jorden runt också. Vi ska bara fegåka, säger Pelle.
Men fegheten kan diskuteras, i planen ingår också att de ska ta sig till Röda havet och Indiska oceanen, fast det pratar de inte vitt och brett om. I stället, säger de, att det kanske blir till att ta båten på lastbil tillbaka.
– Man brukar säga att ungefär 20 procent av dem som pratar om att segla i väg också gör det, säger Pelle Blom och kryper upp i hörnet av soffan i däcksalongen.
Båten kränger till av svallvågar och utanför de stora fönstren syns en av Fyrisåns restaurangbåtar passera. Åt andra hållet ser vi bara rakt in i kajkanten. Att Pelle och Marie kommer att göra verklighet av sin dröm, beror på att de har ett samma mål, lika starkt lust och vilja att åka i väg. De är varandras själsfränder och gifta sedan sex år. När de gifte sig hade båda var sitt äktenskap bakom sig. Då var det sex månader sedan de träffade för första gången i en pianobar i fjällen. Numera är bådas barn vuxna, vilket bidrar till att resan blir just nu.
Maries dotter är yngst och nyligen hade hon sin studentfest på båten. Pelles ena dotter har just fått sitt första barn men hade barnbarnet kommit senare hade de skjutit upp avresan en smula. Själv har han avvecklat sitt företag, efter att ha gått ner lite i tempo efter en motorcykelolycka, då han skadade handleden.
Marie är journalist och arbetar just nu på Svenska Dagbladet som redigerare, hon är alltså den som komponerar ihop text och bild på tidningssidorna. Hon har också vikarierat på UNT och vi, hennes kolleger, har förundrat kunna följa hennes förberedelser. Just nu befinner de sig i ett skede av overklighetskänsla. De har svårt att föreställa sig vad de har framför sig men förväntar sig att den rätta resekänslan ska infinna sig när de kommer till Polen. Innan dess är det ju bara som vilket seglats som helst, resonerar de. Nervositeten har trängts undan av alla praktiska saker.
Är det några personlighetsdrag hos er som gör att ni förverkligar den här drömmen?
– Vi är väl tillräckligt knäppa. Och jag tycker om att resa och har flyttat mycket, säger Marie Westerlund.
– Jag har alltid varit sökande och gillar att testa gränserna. Jag har hållit på med skärm- och motorflyg, paragliding, tävlat i motocross och speedway, säger Pelle Blom.
Men att resan skulle vara en flykt från något, förnekar båda,
– Det här är en chans att göra något annorlunda. Man har bara ett liv, säger Pelle Blom.
De förväntar sig att komma nära människors vardag på platserna de går i land på. Med sig har de toypudeln, Milou, och var sin cykel. De ska inte stressa utan hinna uppleva en massa platser.
– Jag är rätt bra på att ta det lugnt, säger Marie Westerlund.
Den här kvällen hoppas de på att få sälja en av de sista grejerna de har kvar. Det är Maries bil, men den tilltänka köparen från Finspång har inte dykt upp.
– Härom dagen slängde jag två hela hockeytrunkar med gamla pärmar och så hade jag djävulskt mycket böcker. Tänk så mycket grejer man har som man aldrig använder, säger Marie Westerlund.
Huset har de sålt, en massa kläder har de gett bort till Röda Korset, trädgårdsmöblerna är sålda men en hyrd container med grejer har de kvar.
– Det är skönt att bli av med alla saker som vi samlat på oss genom åren. Mycket var sådant som vi fått ta hand om efter våra föräldrar, grejer som de i sin tur sparat. Vi har tagit med oss en påse med jul- och påskgrejer. Sen räcker det. Tv trodde jag att jag skulle sakna men det gick fort över, tidningar är värre, säger Pelle Blom.
Avskedet gruvar de sig inför. Barnen kommer de förstås att sakna men de hoppas att de ska komma och mönstra på någonstans. Det är därför Catten har extra kojplatser.