De styrande måste alltid kunna avsättas
Men är ett demokratiskt styrelseskick ofrånkomligt om man vill skydda politisk och intellektuell pluralism och rätten till fri kritik? Fareed Zakaria, amerikansk statsvetare och redaktör för tidskriften Newsweek, är en av dem som vill få oss att tro motsatsen. En tidig version av hans argumentering fanns hösten 1997 i tidskriften Foreign Affairs. En delvis modifierad version utkom under våren i svensk översättning under namnet Frihetens framtid (Atlantis Axess).
Zakaria pekar på ett fenomen som obestridligen existerar: "illiberal democracy", alltså på papperet demokratiska statsskick som i verkligheten bara är fasader för auktoritära härskare, eller politiska rörelser som utnyttjar etniska eller religiösa motsättningar för att ta ett fast grepp om makten och som gör vad de kan för att beröva minoriteter deras rättigheter. Serbien under Milosevic var en typisk "illiberal democracy" - det hölls ju faktiskt val, men inga liberala principer respekterades.
I stället för att propagera för demokrati som ett universellt värde borde därför västvärlden enligt Zakarias uppfattning hellre satsa på något som han kallar "liberal konstitutionalism", vilket uttyds som respekt för grundläggande rättsprinciper, politisk pluralism och respekt för individens rättigheter - även om detta inte skulle innefatta fria val eller allmän rösträtt. Hans favoritexempel tycks vara Singapore, en stat där oppositionen i bästa fall tillåts vinna enstaka parlamentsmandat - men både Chile under Pinochet och Kina i dag väcker hans sympati.
Zakaria skriver förvisso intressant och det finns nog en risk att många som lockas av argument och ståndpunkter mer för att de förefaller "nya" än för att de är riktiga rycks med.
En effektiv polemik mot Zakarias teser kom redan i Foreign Affairs 1998 där bland annat J Brian Atwood, biståndansvarig i Clintonadministrationen (och vicepresident i Liberala Internationalen), påvisade hur demokrati och liberala värden i verkligheten betingar varandra.
Zakaria föreföll mena att t ex den dåvarande amerikanska administrationen (och alla andra som sysslar med demokratibistånd) skulle vara nöjda med att det ena eller andra landet genomförde allmänna val. Den bilden har ytterst lite med verkligheten att göra och demokratibistånd är alltid ett långsiktigt projekt. "En person, en röst, en gång" ger ingen demokrati.
Ännu en påfallande brist i Zakarias argumentering är hans förmåga att bortse från det förtryck som utövas av hans förment välvilliga autokrater. Den som på allvar ifrågasätter regimen i Singapore (och naturligtvis i Kina) riskerar både friheten och livet. Så är det i dagens Iran och så var det på Taiwan fram till demokratiseringen. I dag skyddas de medborgerliga fri- och rättigheterna bättre där än i kanske något annat östasiatiskt land.
Zakaria har rätt i att val ibland kan leda till fördjupade etniska och andra spänningar. Men det beror knappast på valen i sig utan mer på politiska ledare som väljer att manipulera den politiska processen för egna syften.
Om Serbien under Milosevic kan beskrivas som ett land med val men utan liberalism, så kan man också beskriva landets utveckling efter Milosevics fall som ett gott argument för att riktiga val - där oppositionen kan göra sig gällande - är förutsättningen för att en utveckling mot politisk stabilitet alls ska bli möjlig.
Och till allt detta måste alltid läggas Amartya Sens iakttagelse att en fri press och en politisk opposition alltid innebär att ny och kanske obekväm information kan komma fram utan att budbäraren behöver riskera livet. Det är ingen slump att det demokratiska Indien men inte det diktatoriskt styrda Kina i modern tid undgått svältkatastrofer.
Beredvilligheten att ursäkta diktaturer är och förblir en politisk vattendelare. På söndag inleds ledarsidans sommarserie om länder där folket inte kan avsätta de styrande.
Så jobbar vi med nyheter