Liv Johannesson: ”Det handlar om att göra det lilla”
Ålder: 31 år
Bor: I Uppsala
Yrke: Socionom, men snart fredsobservatör.
Mitt överlevnadskit: En ärvd batteridriven mp3-spelare laddad med bland annat Neil Young, malinesisk pop, Alphavillle och lite salsa. Storpack med batterier.
I november förra året sade hon upp sig från jobbet som socialsekreterare i Uppsala och nu väntar över tio månader i Mexiko. Uppväxten präglades av internationella perspektiv och under barndomen fick hon möjligheten att resa, bland annat i Sydamerika. Nu ska Liv Johannesson tillsammans med tre andra svenskar tjänstgöra som fredsobservatörer i Chiapasregionen. Där pågår sedan 1994 ett uppror där vänsterrörelsen zapatisterna kräver rättvisa, både väpnat och fredligt, för ursprungsbefolkningen, en konflikt som enligt Liv Johannesson inte uppmärksammas så mycket. Hon kommer med sina kolleger åka ut till samhällen som efterfrågat skydd.
– Vi kommer vara ett stöd och förespråka icke-våld. Vi är opartiska i de konflikter som pågår, men inte neutrala när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Liv Johannesson.
Tjänstgöringen sker genom Kristna fredsrörelsen, även om Liv Johannesson själv inte är religiöst troende.
– De står ändå för mycket av det jag tror på, som att människorättsförsvarare och civilbefolkning har rätt till skydd. Vi tror på fred, rättvisa och ett samhälle utan våld, säger hon.
Urbefolkningen i Chiapas, indianerna, är dagligen hotade, trakasserade och utsatta.
– Men det är absolut inga svaga människor det handlar om. Jag tror tvärtom att jag kommer möta väldigt starka människor, säger hon.
Det är ett tålmodigt arbete som väntar fredsobservatörerna.
– Det tar tid att skapa fred och en rättvis värld genom icke-våld, men det är ju det enda sättet, säger Liv Johannesson klart och bestämt.
Om den positiva utveckling som sker just nu håller i sig tror hon att en rättvis värld kan bli verklighet.
– Det handlar om att göra det lilla i sitt samhälle. Det går att göra skillnad. Man måste faktiskt bara hitta sitt sätt, säger hon.
Hon har alltid haft lusten och viljan att hjälpa andra människor och ett av hennes delmål har varit att arbeta internationellt.
– Vad det slutliga målet är får vi se, säger Liv Johannesson.
Erik Krantz: ”Nu har jag fått blodad tand för det här”
Ålder: 28 år.
Bor: Gottsunda.
Yrke: Masterstudent i utvecklingsstudier vid Uppsala universitet.
Mitt överlevnadskit: Ett leende och en Leatherman – ett multiverktyg.
Med 29 grader i skuggan och 37 grader i solen kan det tyckas som ett påfrestande arbetsklimat.
– Det är ändå helt okej här i Kalahariöknen där det är torr hetta. Men kommer du närmare ekvatorn blir det outhärdligt, säger Erik Krantz, som studerar fördelningen av vattenresurser.
Det sprakar till och telefonsamtalet till Rundu i Namibia bryts för en kort stund. Erik Krantz läser masterprogrammet i utvecklingsstudier vid Uppsala universitet. De senaste månaderna har han rest längs med Okavangofloden i sydvästra Afrika för att samla material till sin masteruppsats.
– Okavangofloden är en naturresurs som inte ägs av någon specifik grupp. När det är en allmänning skapar det ofta en del problematik. Men det här flodsystemet har inte lett till konflikt och jag undersöker varför, säger Erik Krantz.
Ända sedan han var liten har han varit intresserad av omvärlden och olika kulturer. Intresset för att arbeta med utvecklingsfrågor uppstod 2006 då han gjorde en sex månader lång praktik för Sida i Ecuador.
– Som person är jag väldigt systemkritisk. Jag tror att det är våra system som har skapat situationer där vissa människor har en betydligt lägre levnadsstandard jämfört med andra, säger Erik Krantz.
Han tror att skillnaderna går att jämna ut genom forskning som ökar förståelsen för problemen, vilket på sikt kan det leda fram till politiska beslut som kan bidra till förändring.
Förstår man varför Okavangofloden är konfliktfri kan man hitta modeller för hur man ska förebygga och lösa problem i andra utvecklingsländer. Under fältstudierna i Afrika har Erik Krantz besökt byar och träffat representanter från lokalbefolkningen.
– Vid varje möte får man ta seden dit man kommer. Man måste naturligtvis vara sig själv, men också ta hänsyn till det sammanhang du befinner dig i. Jag kan inte gå på som en ångvält, då blir jag bara en betraktare i stället för att bli en del av den verklighet jag befinner mig i.
När uppsatsen är klar vill han fortsätta arbeta utomlands.
– Nu har jag fått blodad tand för det här. Jag har svårt att se mig själv vilja göra någonting annat, säger Erik Krantz.
De kommande dagarna fortsätter resan mot Sydafrika.
Arvin Yarollahi: ”Tiden på Haiti var så overklig, det var precis som på film”
Ålder: 30 år.
Bor: I Uppsala.
Yrke: Läkare på närakuten i Uppsala.
Mitt överlevnadskit: Dagboken.
Uppsalabon Arvin Yarollahi trodde att han skulle hitta sig själv under en lugn semester i Indien. Efter två veckor på den indiska landsbygden anlände han till Goa och fick veta att en kraftig jordbävning skakat Haiti 12 januari 2010. I sin mejlkorg hade den då 28-årige Arvin Yarollahi ett mejl från Läkare utan gränser, han behövdes på Haiti.
– Det var inte en fråga om jag skulle eller ville åka utan om jag kunde, säger Arvin Yarollahi.
Med löfte om att ta på sig flera jourpass efter resan fick han ytterligare en månads kompensationsledighet från jobbet som läkare i Göteborg. Han minns att han satt på en restaurang vid stranden i Goa och såg solen sänka sig i havet.
Han hade väntat på att få möjligheten att kunna hjälpa.
– Jag tänkte bara ”nu gör jag det här”, säger Arvin Yarollahi
På flygplatsen i Port-au-Prince möter Arvin Yarollahi läkarteam som hade tjänstgjort under den första tiden efter jordbävningen.
– De var stissiga, trötta och hade fruktansvärda historier att berätta. Det var så overkligt, precis som på film. Man målar upp en bild om hur man tror att det kommer vara, men hjärnan kan inte hantera sådana saker, säger Arvin Yarollahi.
Första natten var han ensam jourhavande läkare. Inom en timme anlände den första skottskadade personen, en 15-årig pojke träffad av en kula i halspulsådern. Innerst inne visste han att pojken inte skulle klara sig. Första passet blev långt, 24 timmar.
– Känslorna var så overkliga och det var för mycket att hantera. Med tiden lärde man sig att trycka ner alla känslor inom sig, förklarar Arvin Yarollahi.
Som stöd på plats hade han sina kolleger. Sjukhuset drevs helt av Läkare utan gränser och arbetsteamen bodde tillsammans.
– Vi kunde prata ut och vi förstod verkligen varandra. Vi blev som en minifamilj.
Arvin Yarollahi minns särskilt en åttaårig pojke som fått sina fötter krossade när husen rasade samman. Mamman hade dött och nu bar hans pappa sin son i armarna till sjukhuset varje dag för att såren skulle läggas om. Pappan skulle försörja familjen, utan hus och utan arbete. För varje dag som gick blev pojken bättre.
Det var patienterna som gav Arvin Yarollahi perspektiv och deras tacksamhet som fick honom att orka.
Han tror att det krävs speciella människor för att kunna och vilja åka ut till katastrofdrabbade områden. Det är viljan att hjälpa andra människor som är drivande men också en lust efter spänning. Han är tveksam till att utomstående riktigt kan förstå hur det var.
– Inte ens på plats förstod man. Först när man kommer tillbaka till ”verkligheten” började man förstå, förklarar han.
När Arvin Yarollahi var 20 år ville han rädda världen. Nu har han insett att han inte kan göra det ensam.
– Alla måste göra lite. Jag har inte gjort mitt, men är stolt över det jag fått möjlighet att göra, säger han.
För ett år sedan gifte sig Arvin Yarollahi. Hans fru arbetade som sjuksköterska och nu har de bestämt sig för att verkligen ta sig tid att hitta varandra, lära känna varandra tillräckligt bra och bygga en så stark relation att de tillsammans kan åka ut och göra liknande arbeten.
– Tiden på Haiti var osäker men den gjorde mig mer självsäker. Jag såg att människorna där fortfarande hade hoppet kvar. Det gav mig hopp.
Arvin Yarollahi reste till Indien för att hitta sig själv. Resan slutade på Haiti och där fick han bekräftat vad han ska göra i livet.