De vill inte kalla sig "plastfamilj"

Benjamin som är sex månader ligger på en röd filt i köket och pillar förnöjt på sina leksaker. En svag doft av middagen dröjer sig kvar, men av maten syns inte ett spår. Inga smulor på golvet, allt är undanplockat och köket rent och varmt.
- Vi har samma mål och samma syn på barnuppfostran. Det tror jag är viktigt och varken Sofia eller jag gillar kaos. Vi är väldigt strukturerade båda två, säger Johan Löfving.

Och det är en av nog en av hemligheterna till hur de får vardagen att funge ra. Logistiken i den här familjen skulle göra en överste grön av avund.
Familjen Löfving är en ombildad familj. Sofia Löfving är mamma till Adam, 11 år, och Hugo, 9 år. Och Johan har tonårsdottern Anna, som är 18 år och inte är hemma den här kvällen, och de två sönerna Isak, 7 år, och Otto, 6 år, från tidigare äktenskap.
Och så Benjamin som sitter i än den ena förälderns knä, än den andra.

Vad brukar ni kalla er, plastfamilj eller ... ?
- Nej aldrig, och inte är jag styvfar heller, säger Johan Löfving och garvar.
- Men bonusbarn händer det att vi säger, det låter positivt, säger Sofia Löfving.
På undervåningen sitter de fyra sönerna i åldrarna sex till elva år i soffan och spelar tv-spel. Tisdagar är enda kvällen i veckan då ingen av dem har träning.
Annars är det mycket skjutsande i den här familjen, de fyra sönerna spelar både fotboll och innebandy i olika lag och serier. Inte ens lördagskvällen är fri.

Johan och Sofia träffades för tre år sedan. Efter en vecka köpte Johan en sjusitsig bil. Det var lite väl tidigt, tyckte Sofia, men intalade sig att han fick väl köpa vilken bil han ville.
Rätt nyligen flyttade familjen till en villa i Svartbäcken. Alla, utom Benjamin, fick sitt eget rum och äldst fick välja först.

Innan de bodde i villan, hade de en speciell form av växelvis boende för barnen. Ena veckan bodde Sofias barn hos dem, nästa vecka var det Johans barns tur.
- Vi gjorde så för att alla skulle få tid att hinna acklimatisera sig. Men barnen träffades mycket ändå och lärde känna varandra väl, säger Sofia Löfving.
- Många nykära par väljer kanske att ha barnen varannan vecka för att få egen tid. Vi har valt att låta barnens bästa gå före och de har fått vänja sig successivt med sin nya familjesituation, säger Johan Löfving.

Men nu har de bytt modell. Sedan nyår bor alla barnen hos Sofia och Johan samma vecka, nu när alla har ett eget rum. Och veckan efteråt är det bara Benjamin. Att bara ha en bebis hemma, tycker föräldrarna är väldigt enkelt.
- Ett visst mått av misslyckande är det det förstås att behöva skilja sig och lite skuldkänslor får man gentemot barnen. Men kanske blir man också en bättre förälder av att få längta efter dem, säger Sofia.
- När vi har barnen här så fokuserar vi jättemycket på dem. När de bor här ägnar vi all vår tid till dem. Vi storhandlar alltid för hela veckan i förväg. Vi skulle kunna cocoona hela veckan och låsa dörren, inte ens mjölk behöver vi köpa när barnen är här, säger Johan.

På nedervåningen har pojkarna slutat med tv-spelet och flyttat till lekrummet. Adam, som är äldst, har satt sig framför tv:n på övervåningen.
Vad tycker pojkarna om att ha bonussyskon?
- Det är roligare nu, när vi bor här samtidigt. Man har alltid någon att vara med. Förut när det bara var Hugo och jag och vi bråkade hade man ingen annan att vara med, säger Adam.
Ungefär detsamma tycker de yngsta.
- Man har alltid någon att leka med, men ibland blir det bråk, säger Isak.

Alla barn har samma hemsysslor med vissa variationer för ålder. Sedan de var fyra år har de fått ställa in i diskmaskinen och och alla bäddar sina sängar, förutom Benjamin förstås. De får kalaspuffar på helgerna och muesli på vardagarna.
- Fasta rutiner tror jag är viktigt för att barn ska känna trygghet, säger Johan Löfving.
- Och då blir det inget tjafs. Alla vet vad som gäller och det är ingen idé att försöka spela ut oss föräldrar mot varandra, säger Sofia Löfving.
Varje kväll vid läggdags läser Johan godnattsaga för sin son, Otto, klockan halv åtta. En halvtimme senare är det dags för son nummer två, Isak och sen är det Benjamin som nymatad ska sova. Det är upp till Sofia att se till att hennes söner, Hugo och Adam, kommer i säng.

Barnen säger mamma och pappa till sina biologiska föräldrar och kallar bonusföräldern vid förnamn.
- Jag är inte mamma till Johans barn, det vore bara knäppt att låtsas, alla barnen har ju sina egna mammor och pappor, säger Sofia.
- En fördel är ju att barnen får tillgång till många både vuxna och barn. De får ett extra stort nätverk av människor omkring sig som de kan leka med och vända sig till. Ja, det blir flera att tycka om, och det måste ju ses som en gåva, säger Johan.

Finns det inga nackdelar med att vara en ombildad familj?
Innan någon hunnit svara hörs hur handtaget på balkongdörren trycks ner utifrån. Kanske är det Johans dotter som är på ingång. Men nej, det är katten Sylle, som vill in och Sofia öppnar dörren. Här är ytterdörrarna alltid låsta. Sylle är expert på att öppna dörrar men klarar inte att stänga dem.
- Nä, några nackdelar kan jag inte komma på, vad skulle det vara? När kärnfamiljen inte fungerar är det här det allra bästa, säger Johan Löfving och tittar på Sofia som nickar och håller med.
De tycker att kärnfamiljen är något att sträva efter men att den moderna familjekonstellationen är den bästa av två världar.

Inga rätt eller fel i ombildade familjer

Det kan vara allt ifrån ett helvete till rena himmelriket att bo i en ombildad familj. Så länge barnen känner sig delaktiga och får vara med och påverka finns inget rätt eller fel.

- Föräldrar som flyttar isär tror att de vet vad som är bäst för barnen men det är inte alltid det stämmer. Vad som är bäst för barnen bygger på värderingar och vuxna har oftast en svartare bild än barnen av hur det ska bli, säger Kristina Larsson Sjöberg, lektor i socialt arbete vid Örebro universitet.
När hon skrev sin avhandling Barndom i länkade familjesystem fick både barn och vuxna komma till tals. De barn som hade växelvis boende var snabba med att anpassa sig till de regler som gällde i mammans och pappans nya hushåll. Men det var inte detsamma som att känna hemkänsla.
- Att känna sig som hemma var att kunna förse sig själv med mat i kylskåpet. Kontroll över maten blev en symbol för tillhörighet, precis som att ha eget rum och kunna stänga dörren om sig. Men en del barn kände rotlöshet, var de än befann sig, säger Kristina Larsson Sjöberg.

Hon menar att barn inte bara är offer för föräldrarnas separation. De är även aktörer som är med och formar sina liv i den nya familjesituationen.
- Barn vill vara med och bestämma och tar ansvar för att ordna vardagen på bästa sätt, ibland större ansvar än vuxna.
Hennes slutsats är att barn har både negativa och positiva erfarenheter av att bo i en ombildad familj.
- Vuxna behöver inte flytta varje vecka, ändå klagar många föräldrar på att de har svårt att få ihop livspusslet. Barn tvingas vara mer flexibla och kan vara länkade till många olika familjer om ursprungsföräldrarna går in i flera relationer under barnets uppväxt. En del barn finner sig i detta, andra protesterar, säger Kristina Larsson Sjöberg.
En mer negativ bild framträder i Rädda Barnens skilsmässoundersökning bland 16-18-åringar. Majoriteten tyckte att skilsmässan varit jobbig. Det mest påfrestande var att föräldrarna bråkade med varandra efter skilsmässan och att kontakten med den ena föräldern försämrats. Men ju mindre de vuxna tänkte på sig själva och i stället fokuserade på att samarbeta, desto bättre mådde barnen.

Anna Hellberg

De vill inte kalla sig "plastfamilj"

Sofia och Johan Löfving har svårt för kaos och gillar fasta rutiner. De har sammanlagt sex barn, varav bebisen Benjamin, är deras gemensamma. Men de skulle aldrig kalla sig plastfamilj eller styvfamilj.