I Uppdrag granskning förra onsdagen mötte vi på nytt så kallade intellektuella som utan ens elementära historiska kunskaper försökte hitta ursäkter för extrema vänstergruppers våld mot verkliga eller påhittade motståndare. Det var inte första gången. Vi hörde liknande saker efter kravallerna vid WTO-mötet i Seattle 1999, efter Göteborgskravallerna 2001 och efter en så kallad Reclaim the Streets-aktion i Stockholm 2006.
Demokratin i västvärlden hade ”aldrig existerat om inte människor i det förgångna gjort som folk gjorde i Seattle”. Citatet är från Stefan Jonsson på DN:s kultursida i juni 1999. Några dagar senare gick Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson till hårt motangrepp.
Demokratin, skrev Fredriksson, ”byggdes upp av liberala och socialdemokratiska folkliga organisationer, politiska, fackliga, bildningsförbund, nykterhets- och frikyrkorörelser”. De ”avvisade kärvt våldsideologier, bombkastare, nihilister, anarkister och dylika”. ”Demokratins pionjärer i Sverige var inte huliganer utan anhängare av parlamentarism, kompromisser, fungerande förhandlingsordningar, lugna demonstrationer, sammanträdesteknik och utkrävande av ansvar”.
Jag citerade honom utförligt på ledarsidan den 21 juni 2001 och lade till att om det finns en allmän regel för hur samhällen demokratiseras så är den helt motsatt den som våldsromantikerna säger sig tro på. Allra bäst har den grundläggande insikten formulerats av intellektuella i det gamla Östeuropa, som Vaclav Havel, Jacek Kuron och Adam Michnik: I varje våldsam konfrontation med makten är demokraterna dömda att förlora eftersom motståndaren kontrollerar militär och polis. Men mot fria arbetarkommittéer, ”flygande universitet”, underjordiska radiosändningar och landsomfattande strejker är statens våld till sist verkningslöst.
Solidaritet vann genom att människor organiserade sig fritt, utanför den totalitära statens kontroll. Balterna vann sin frihet genom värdiga manifestationer. ANC:s kamp var i huvudsak fredlig – våldet kom från apartheidregimen. Gandhis icke-våldskampanj gjorde Indien både fritt och demokratiskt. Diktaturen på Taiwan avvecklades fredligt under 1980-och 90-talen. Den arabiska våren, liksom protesterna i Ukraina 2004 och 2014 är ännu mer aktuella exempel.
Ännu en insikt är viktig: Fredliga kampmetoder är till sin karaktär öppna. De bygger på enhet i mångfald och på respekt för allas människovärde – också motståndarens. Det är ingen garanti mot försök från den störtade ordningens anhängare att slå tillbaka, som i Egypten, men det minskar kraftigt risken att den demokratiska omvälvningen förbyts i sin motsats när segern är vunnen.
Det är inte våld som skapar frihet och demokrati. Men det är inte heller demokrati som är våldsverkarnas mål.