"Den kaxigaste kan bli skakis"
KRÖNIKA. Men hur känns det egentligen att segelflyga? Kaktus skickade upp reportern Dorothea Neumann i luften för att ta tempen på segelflyget.
Foto:
Morgonen såg väldigt dyster ut till en början, med regnmoln och regn som aldrig verkade vilja sluta falla. Men när vi väl svängde ut på Gysingeleden slutade det tvärt. Vädergudarna var visst på vår sida.
Vi var ett gäng nervösa och upprymda tonåringar som skulle prova på segelflygning. Efter en rundtur och en liten snabblektion i hur vingklaffarna fungerar var det dags att börja. Vi blev lite sena till starten och under den tiden hann jag bli lite nervös, men inte mycket, bara så att det kittlade lagom skönt i kistan.
Nu var det dags, planet skulle starta ute på flygfältet med hjälp av ett motordrivet flygplan. Jag skulle åka först, med ett tvåsitsig segelflygplan. Det var när jag satt i planet med fallskärmen fastspänd och alla 1000 remmar runt mig och ledaren gick igenom alla säkerhetsgrejer jag skulle dra i fall att planet störtade som jag insåg vad jag hade gett mig in på. Men nu var det försent, det var bara att gilla läget.
Starten gick snabbt. Jag hann knappt blinka, så var vi redan uppe i luften. I början var det verkligen som att åka berg- och dalbana, magen hängde inte med alls. Ena stunden var den i halsgropen, andra stunden nere vid fötterna. Men efter ett tag blev det bättre.
Från himlen kunde jag se Björklingebadet och centrum och en massa andra områden, det var helt fantastiskt. Vi var uppe på en höjd på 600 meter och när vi sedan landade hade vi en hastighet på 80 kilometer i timmen. Efter den här trippen förstår jag varför så många drömmer om att bli pilot. Det ger verkligen en frihetskänsla, och om inte det så kan och den kaxigaste bli lite skakis av en runda. Men det här är något jag absolut tänker göra om.
Så jobbar vi med nyheter