Marianne Eriksson är på väg hem från jobbet, känner sig glad, familjens gäster har lovat att laga middag. Det är måndag 7 juli i år och solen tokskiner för tredje dagen i rad. Familjen Eriksson och deras gäster bestämmer sig för att äta vid friggeboden, ungefär 20 meter ifrån villan. Att sitta på den inglasade altanen är alldeles för hett.
När Marianne kommer hem skyndar hon sig att vattna tomaterna på altanen. Sen sätter de sig till bords. Familjens hund Blondie är med. Dottern, 16-åriga Elinor, är hos sin häst och Claes går upp i villan för att hämta hushållspapper. Han tar altanvägen.
– Allt var precis som vanligt. Jag kände ingen lukt eller märkte något, och kommer ihåg att jag stängde dörrarna för att katterna inte skulle springa ut, säger Claes Eriksson.
De börjar äta men blir avbrutna ganska snart. Några minuter efter att Claes kommit tillbaka till bordet, ropar en av gästerna att det brinner på altanen. Alla springer dit och när de öppnar altandörren slår en våg av värme och rök emot dem. Det enda de kan göra är att stänga direkt.
– Det gick verkligen jättefort, från att vi såg eldslågorna till att hela altanen var övertänd. Vi försökte släcka elden med vatten och med vattenslang, säger Claes Eriksson som sprang runt huset och tog sig in i källaren för att rädda katterna.
Han hör katterna skrika, trevar efter kartongerna där de borde vara men når dem inte på grund av den tjocka röken och hettan. Han tvingas vända och krypa ut därifrån.
Grannar ser röken, ringer efter brandkåren och kommer dit.
– Det är konstigt hur man reagerar. Jag bara sprang omkring och försökte ringa 112 men kom inte fram. Vi var många som ringde samtidigt, säger Marianne Eriksson.
När brandkåren är på väg vänder hon ryggen mot elden. Hon klarar inte att se sitt hem slukas av lågorna och tänker på katterna och marsvinet som inte gick att rädda.
– Jag kände mig illamående. På 30 minuter försvann nästan hela mitt liv, säger Marianne.
– Det var en stor overklighetskänsla att se på branden och inte kunna göra någonting, säger Elinor.
– Ja, verkligen och man hade aldrig haft en tanke på att något sådant skulle kunna hända, säger Claes.
På långt håll hörs smällen när alla fönster exploderar. När syre kommer in tar sig elden än snabbare.
De inser att hoppet att rädda huset är ute. De flyttar fordonen som står på parkeringen.
När brandkåren kommer efter cirka 20 minuter brinner altanen för fullt och stora delar av vardagsrummet intill.
– Brandmännen och polisen jobbade verkligen professionellt och Claes blev undersökt av ambulanspersonal eftersom han andats in rök när han försökte rädda katterna, säger Marianne.
Det tar fem timmar för fyra brandbilar att bekämpa elden. När släckningsarbetet är över har huset förvandlats till ett skelett, enbart tegelväggarna är kvar men allt inuti är uppbrunnet eller förstört.
Claes Eriksson har shorts på sig och plånboken i bakfickan som vanligt. Marianne bär sommarkläder men inga skor. Elinor som varit hos sin häst har ridkläder. Plaggen som de har på sig är allt de har.
– Grannarna var otroligt snälla. De kom med skor till mig, filtar, sängkläder och en massa andra saker till oss. Det kom grannar som vi inte ens kände och hjälpte till, säger Marianne.
– Ja, man kan undra varför vi inte pratat med dem förut... tillägger Claes.
Med brandkåren kom också en försäkringsrepresentant som koordinerar situationen hos människor som drabbas av en katastrof.
– Han talade om vad vi skulle göra och hade koll på allt. Berättade att vi skulle bli uppringda av polisen nästa dag och talade om när en av brandmännen hade hittat en av katterna, säger Marianne.
Första natten sover de inte en enda blund. På torsdagen börjar det brinna igen, i en bjälke ovanför sovrummet och Claes släcker den pyrande glöden. De första fem nätterna bor familjen i sin husbil. Sen flyttar de till försäkringsbolagets evakueringslägenhet.
När vi träffas i familjens tillfälliga hem har det gått sex veckor sedan branden. Sängar, soffan och soffbordet fanns när de flyttade in. Några möbler och gardiner har de fått från vänner och släkt. Men det är en kal lägenhet. På diskbänken i köket ligger två jättestora zucchini som Claes hämtat från trädgårdslandet i Vallby. De försöker göra det hemtrevligt. Í dag har de skaffat en brödrost.
Marianne har just börjat jobba efter att ha varit sjukskriven en tid.
– Jag tänker logiskt men första tiden fungerade jag inte som vanligt, fick hjärtklappning och darrningar. När jag på en löpsedel om en kvinna i Sveg som hette Elin som omkommit i en brand läste jag det som Elinor.
De har varit i spillrorna av sitt hus många gånger. Enstaka ägodelar har gått att rädda. Några fotoalbum som låg i ett vitrinskåp är inte förstörda av sot och vatten. Hästens oersättliga pass låg i plast i en pärm och är kvar. Mariannes kreditkort klarade sig.
– Almanackan i min handväska har vi sparat i en plastpåse. Öppnar man den stinker det brand i hela lägenheten, säger Marianne men skiner upp när hon plockar fram ett kärt minne som klarade sig bättre: två handgjorda stickpinnar.
En gammal servis finns det också hopp att den går att rädda med tvätt och ozonbehandling. Saneringsföretaget anser att det borde gå. Claes har lagt ner timmar på att putsa bort allt svart från en klocka i mässing som han hittade i askan.
Elinor känner hemlängtan, men vet att det inte finns något hem att längta till.
– Jag är verkligen ingen materialist, tvärtom. Men så här efteråt har jag upptäckt hur mycket jag uppskattade vår gamla soffa och andra grejer även om jag inte tyckte de var så snygga då, säger Elinor Eriksson som fått en massa kläder av kompisar.
Hon går till sitt rum och hämtar ett inramat foto på sig själv som barn, halva bilden liksom ramen är uppbrunnen.
Familjen tvingas ständigt tänka på sina saker för att göra lösöreslistor till försäkringsbolaget. De första dagarna fotograferade de spillrorna och utifrån dem gör de långa listor över sak efter sak. Ännu är det mycket inventeringsjobb kvar.
– Vi gick runt i en äcklig stickande lukt, säger Elinor.
– Det var psykiskt obehagligt på grund av alla minnen som väcktes. Men det har nog fungerat som ett sätt att bearbeta sorgen, säger Marianne Eriksson.
Brandorsaken är fortfarande okänd, men det lutar mot ett elfel. Just nu väntar de på rivningslov. Planen är att bygga upp ett nytt hus på samma tomt.
– Man känner sig verkligen lyckligt lottad över att bo i Sverige när något sånt här händer. Vi har skyddsnät som många som drabbas av katastrofer, jordskred och översvämningar saknar, säger Marianne Eriksson.