"Det är inte som i Hollywood"

Det är en stressad astronom som vi når via telefonen på tisdagsförmiddagen.

Har du blivit nedringd sedan i går?

– Jag får knappt räkna på det här, säger Uppsala universitets Eric Stempels med viss frustration i rösten.

– Men vi måste också prata om det för att folk ska förstå att det är intressant.

Måndagskvällens ljusfenomen på himlen engagerade många. Allt från raketer, poliser och älgar misstänktes vara orsaken till ljusskenet. Relativt snart kunde det dock konstateras att skenet kom från en ljusstark meteor, eller en bolid.

Läs mer: "Jag undrade vad i helskotta det var"

Läs mer: Mystiskt ljussken över Uppland - experten svarar

Eric Stempels uppskattar att stenen var ungefär lika stor som en knytnäve. Boliden filmades av flera meteorkameror och med hjälp av observationerna kunde forskarna konstatera att rymdstenen brann upp helt när den bromsades in av atmosfären. Troligen kom stenen från en komet och bestod av relativt löst hållet material. Den slutade lysa på cirka 35 kilometers höjd.

Det är flera faktorer som avgör hur fort en inbromsning går, som material, ursprungshastighet och form. I de flesta fall brinner stenen upp fullständigt. I vissa fall överlever en del av stenen och faller fritt ner mot marken.

– Då slutar den lysa. Det brukar hända på 20 till 30 kilometers höjd. Det är ungefär som när man försöker kasta ner en sten i vatten med hög fart. Har du 30 centimeter vatten är det väldigt svårt att få stenen att slå i botten, den seglar ner. Det är alltså inte som i Hollywoodfilmer där en lysande stenklump slår ner i backen, säger Eric Stempels.

Relativt stora stenar, som kommer in från väldigt liten vinkel, kan studsa ut från atmosfären. Det finns också en slags övre storleksgräns som avgör om en sten kan göra ett nedfall utan att explodera av inbromsningen.

– Den gränsen ligger på flera tiotusentals kilo, men det är väldigt sällan en meteorit är så stor. Det är kanske några gånger på flera hundratusen år som de träffar jorden. Det har hänt i till exempel Namibia och Grönland, men de allra flesta meteoriter som når marken är i gramstorlek.

Han förklarar också, trots att boliden var uppseendeväckande, att det kosmiskt sett var en liten sten och inget som ska uppfattas som ett hot.

– Man kanske ser en bolid någon gång i sitt liv och då blir det en väldigt speciell upplevelse. Det är också oerhört ovanligt med meteoritfynd. Av alla stenar som erbjudits exempelvis Naturhistoriska riksmuseet de senaste åren har ingen visat sig vara en, säger Eric Stempels och fortsätter:

– Det går heller inte att säga om en sten är en meteorit innan den är undersökt i ett laboratorium. Det finns folk som samlar men det viktigaste är att få den analyserad för att få veta.