På grusvägen utanför skolan står tre åsnor och tuggar på enstaka grässtrån. Det dammar när vi parkerar bilen men åsnorna bryr sig inte det minsta. I miljonstaden Addis Abeba är det inte djuren som flyttar sig för bilarna, det är bilisterna som får passa sig när åsnor, kor och getter dyker upp på körbanan. Vi hälsar på vakten som sitter på en pall i skuggan utanför den muromgärdade skolgården. Bakom grinden brer skolgården ut sig som en fristad i den myllrande, bullrande och avgasindränkta storstaden. Det höga staketet runt skolan i stadsdelen Kazanches dämpar allt ljud utifrån.
– Det enda jag saknar är att cykla. Det gjorde jag i Uppsala men det kan jag inte göra här, säger Zion Drake, som är åtta år och en av skolans elever.
Och snön kan han också sakna men i gengäld har han tre hundar. Nästan ingen cyklar i Addis. Det liknar ett kamikazeuppdrag. För oss som är vana vid zebralagar och högerregler framstår den etiopiska trafiken som ett sorts tutande vansinne bakom ratten. Den med störst självförtroende har företräde. Trottoarer finns sällan och många fotgängare skadas eller dödas i trafiken.
– Jag saknar också att cykla. Runt, runt som jag gjorde på gården i Uppsala, säger Lara Machado Jonsson som är åtta år.
Hon minns jätteväl första dagen när hon var nyinflyttad till Addis och kom till Svenska skolan för drygt ett år sedan.
– Det var lite pirrigt i magen. Jag kände ingen och fick ställa mig upp framför tavlan och berätta vem jag är och sen fick jag sätta mig på min plats. Då kändes det okej, säger Lara.
Dagens första lektion är gympa som är schemalagd tidigt innan solen blir för stark. Klimatet i Addis är påminner om svensk sommar året runt. Att temperaturen sällan går över 25 grader beror på att staden ligger på 2 500 meters höjd. Intill basketplanen sitter klassens lärare, Jessica Bodin. I knäet har hon sin femåriga dotter, Engla Mago Bodin, som är förkyld och inte kan vara med på gympan. Jessica, som arbetat både i Uganda och Rwanda, kom till Etiopien för första gången 1998 och kände då att hon kommit hem.
– Kanske beror det på att landet är så komplext. Här är en blandning av himla mycket byråkrati samtidigt som människorna är så äkta. Man känner närhet med dem, relationer är inte så distanserade som i Sverige. Det är som om folk lever mer här, säger hon som håller på att sälja sin lägenhet i Jakobsberg.
Drömmen just nu är att bosätta sig i Addis.
– Men, tillägger hon, jag vet att jag som utlänning lever i ett slags vaccumvärld.
Som ett av världens fattigaste länder är Etiopien fyllt av kontraster. På samma gata ligger en skola för etiopiska barn. I genomsnitt är lärartätheten 59 barn på en lärare i Etiopien. Och då är de barn som får undervisning ändå privilegierade. Andelen män som kan läsa och skriva är 50 procent medan andelen kvinnor endast är 22,8 procent. Ändå har statsanslagen till utbildning ökat. Vid millennieskiftet gick enbart vart tredje barn i skolan. År 2005 fick drygt sex av tio barn gå i skolan.
Men fortfarande får många barn ingen undervisning alls. Etiopien sägs ha den högsta andelen barnarbete i världen. Enligt rapporten Etiopia country study 2007 användes 84, 5 procent av barnen på landsbygden till barnarbete.
Den här terminen går bara tjugo elever på Svenska skolan. De är mellan tre och elva år. De allra yngsta går i språklekis och sex stycken är externa som ska lära sig svenska. De äldre barnen går i åldersintegrerad skolklass. De senaste sju, åtta åren har skolan varit så här liten men under en period sedan starten 1946 gick här över hundra elever. Då var många elever barn till missionärer. Men trots att Svenska skolan framstår som en oas, bubblar det under ytan även här.
- Vi lever på besparingar och de börjar ta slut. Just nu planerar vi att profilera om skolan, föra in mera engelska och göra den mera internationell, säger rektorn, Bayo Mengistu Mattson på tydlig Piteådialekt.
Skolan lyder under Skolinspektionen och just nu får man den inga bidrag för eleverna eftersom för få av dem uppfyller de speciella kriterier som gäller för svenska skolor utomlands.
För fyra år sedan började han arbeta här. Sina första nio år levde han i Etiopien, därefter två år i Sudan. Därifrån blev han adopterad av en svensk familj. Från Sudan flyttade han till den lilla byn Sjulnäs utanför Piteå som tolvåring.
– En del adopterade känner sig splittrade och förlorar delar av sin identitet. Men jag har aldrig undrat om jag är svensk eller etiopier, snarare att jag är både och. Det har berikat mitt liv, säger Bayo Mengistu Mattson.
Det är en i högsta grad internationell miljö på Svenska skolan. Några av eleverna har etiopiska föräldrar som bott i Sverige, andra har en etiopisk förälder och en annan från annat land, och någon har svenska föräldrar. Men alla barn förstår svenska, även om en elev pratar norska. Undervisningen är på svenska.
– Vi valde svenska skolan för att den kändes som en trygghet. Förändringen för Lara att flytta från Sverige till Etiopien var stor nog och då tyckte vi att hon skulle få undervisning på sitt eget språk. Här har man koll på alla elever och skulle det bli någon konflikt får vi veta det direkt, säger Uppsalabon, Torbjörn Jonsson som är pappa till Lara.
Hannah Tsadik som är mamma till Zion uppskattar också att skolan är liten.
– När vi kom till klassrummet första gången kändes det som jag min barndoms klass, säger hon.
Själv är hon född i dåvarande Sovjetunionen och har etiopiska föräldrar. Hon har bott i Chicago och arbetar för och arbetar för fredsorganisationen Life and peace (Liv och fred) som har sitt huvudkontor i Uppsala.
– Eftersom den här skolan är så liten är vi alla som en familj. Gemensamt för oss föräldrar är att vi är intresserade av omvärlden. Det är ju därför som vi tagit våra familjer hit till Etiopien, säger Hannah Tsadik.
Kanske flyttar familjen tillbaka till Uppsala i höst, det beror på Hannahs jobb.
– En stor fördel med svenska skolan att barnen lär sig leka med barn i olika åldrar. Och så får de en individualiserad skolgång som ökar kvaliteten på undervisningen. Kruxet är att det kan bli lite chockartat att komma tillbaka till Uppsala och hamna i en stor klass med 30 olika barn, säger Hannah Tsadik.
Nästa lektion är svenska. Elever har olika övningsböcker beroende på vilken nivå de befinner sig på. Konstigt nog är det tyst i klassrummet trots att de pratar med varandra. Engla som är yngst skriver ett stort grönt G i sin bok, medan Lara läser om katters beteende. När någon vill ha hjälp av fröken går de fram till svarta tavlan och skriver upp sina initialer på hjälplistan. På så vis blir det rättvist och ingen behöver vifta med handen i luften i väntan på att få hjälp från fröken.
– Jag tycker matte och svenska är de roligaste ämnena, och så rasterna och gympan. Och så är vi bra kompisar, säger Zion Drake.
Är alla elever på skolan kompisar med varandra?
Zion Drake nickar.
– Ja, vi håller ihop allihopa. Och ibland träffas vi efter skolan också, säger Lara Machado Jonsson som tycker att levande verkstad är det skojigaste ämnet.
Varje vecka har de klassråd, då är en av dem ordförande och en annan sekreterare.
– Det handlar om lite olika saker. En gång var det jag som föreslog att vi skulle döpa sköldpaddan Sally till Sally, eller så kan vi prata om hundradagarsfesten, säger Lara.
Att skolan ligger i Etiopien utnyttjas i undervisningen, många teman hör samman med skolgårdens växt - och djurliv och samhället utanför.
Hur känns det när du vaknar på morgonen, Zion?
– Jag ligger kvar en stund. Men det är kul att gå till skolan.