"Det är viktigt att säga ifrån"

Tedros Amanuel blev glad när han läste tidningen på torsdagsmorgonen. Där fanns en text om Dawit Isaak av Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund. Texten är den del i ett upprop för Dawit Isaaks frigivning, som svensk press, däribland UNT, står bakom.

För sin kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter har den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak suttit i eritreanskt fängelse i åtta år, utan rättegång.
- Även om diktaturen inte lyssnar och effekten av uppropet är osäker, så är det viktigt att säga ifrån. Eritreaner är i dag rädda för att säga sin åsikt, men stödet från länder utomlands gör att fler vågar, säger Tedros Amanuel.

Han är ordförande i Svensk eritreanska föreningen för mänskliga rättigheter, har bott i Sverige i 30 år och säger sig nästan vara mer svensk än eritrean. Men många nära vänner och släktingar bor kvar i Eritrea. Dem kan han aldrig träffa. Kampen mot regimen, för mänskliga rättigheter har gjort att han inte vågar resa tillbaka.
- Det är en stor sorg, men man måste visa civilkurage, säger han.
Enligt honom håller Dawit Isaak på att bli en internationell symbol för mänskliga rättigheter och yttrande- och åsiktsfrihet.
- För mig är han symbolen för de tusentals människor världen runt som sitter fängslade utan rättegång, säger Tedros Amanuel.

När UNT kontaktar exileritreaner är det flera som utan motivering inte vill uttala sig. Ett skäl kan vara rädsla för repressalier mot anhöriga i Eritrea. Men skälen är flera. Det finns en stor splittring i frågan om den sittande regimen och hur den ska bemötas, menar Tedros Amanuel. Han beskriver situationen som "mycket märklig".
- Många eritreaner tycker inte att Sverige ska lägga sig i. Det betyder inte att de stödjer regimen, men att de ändå har något slags lojalitet. De är rädda för att nationen ska rasa samman, att alla de som dött i kampen för Eritreas självständighet, att alla de uppoffringar som gjorts, inte ska vara något värda. Det är det som är ångesten, säger Tedros Amanuel.

En annan exileritrean i Uppsala som öppet kritiserar regimen och dessutom är vän med Dawit Isaak är Rezene Tesfazion, tidigare riksdagsman för socialdemokraterna. Han välkomnar uppropet i medierna.
- Vi måste prata, prata, prata om detta, utan att vara rädda. För det är det som regimen i Eritrea vill, att vi är rädda och förblir tysta. Men även de tysta måste vakna, därför är det jätteviktigt det medierna gör, säger han.
Han förstår inte dem som är rädda att kampen för självständighet ska gå om intet.

Kampen är inte vunnen än, menar han.
- Visst, vi har kämpat i 30 år för självständighet och fått berg, skogar och land, men inte mänskliga rättigheter.
Rezene Tesfazion har inte rest tillbaka skogarna och bergen i Eritrea sedan 2001. Han vågar inte.
- Jag vill inte spela med mitt eget liv.
Peter Englund avslutar sin text med "Vad gör vi? Vad gör du? Åtta år är en lång tid." Vad kan man göra för att stödja Dawit Isaak?
- Vi måste organisera oss så att människor inte behöver känna sig rädda, säger Rezene Tesfazion.

"Det är viktigt att säga ifrån"

Alla diktaturers styrka är att tysta. Därför behövs uppropet för den fängslade svenskeritreanen Dawit Isaak. Det säger Uppsalabon Tedros Amanuel. Priset för sitt eget engagemang för mänskliga rättigheter i Eritrea är att han aldrig kan återvända.