I vardagsrummet hemma i villan i Knivsta hänger den sydkoreanska flaggan på väggen och i trappan sitter ett fotografi från Seoul. Såväl tioåriga Viktoria som sexårige Filip är födda i Sydkorea och familjens koppling till landet är lika viktig som den är tydlig. Senare i år ska de även göra en resa dit.
– För våra barn har det alltid varit viktigt att de kommer från Korea, speciellt för Viktoria, säger mamma Anna Maad.
Hon och maken Kristofer flyttade in i huset i Knivsta 2003. Det var de låga huspriserna som lockade dem att lämna Uppsala, men eftersom de stod i kö för en adoptionsutredning ledde flytten också till en glad överraskning. Kön i Uppsala kommun var lång, men då Knivsta precis hade blivit en egen kommun bildades en ny kö och plötsligt gick allt väldigt fort.
2004 var utredningen klar och i slutet av november året därpå fick de beskedet om att det fanns en ettårig flicka hos en fosterfamilj i Seoul som nu skulle bli deras dotter.
– Det var en häftig upplevelse att få beskedet och få se vem det var vi skulle hämta. Adoptionsförmedlaren här i Sverige skulle skicka bilder med posten, men vi var så ivriga att vi åkte och hämtade bilderna själva, berättar Anna Maad.
Vid lucia åkte de till Seoul. De hälsade på Viktoria hos fosterfamiljen två gånger och redan vid det andra besöket var det dags att ta med henne hem. Kristofer berättar om en dramatisk hemresa, där flygplanets ena motor slutade fungera och planet tvingades landa på en militärbas i Ryssland. De fick tillbringa en natt på hotell i närheten av basen, då deras pass var omhändertagna av de ryska myndigheterna. Därefter gick resan vidare med mellanlandning i Moskva och övernattning i Paris innan de till slut kunde komma hem till Knivsta, där otåliga anhöriga väntade på att få träffa Viktoria. Men trots den oroliga och kaosartade starten med de nya föräldrarna höll sig Viktoria lugn.
– Vi fick jättebra kontakt redan från början och hon knöt framför allt an till mig och grät så fort vi inte var i samma rum. Kristofer var ovan vid barn, men jag är utbildad förskollärare och försökte att använda mig av mina yrkeskunskaper, berättar Anna Maad.
Innan de fick adoptera behövde de gå en föräldrautbildning och på den följde en omfattande utredning av deras lämplighet som föräldrar. De tror båda att såväl utbildning som utredning gjorde att de fick en delvis annorlunda syn på föräldraskapet och att det kan ha påverkat dem en del som föräldrar. Men på det stora hela tror de inte att adoptivföräldrar skiljer sig särskilt mycket från biologiska föräldrar.
– Du kommer ganska snart in i det vanliga föräldraskapet och du tänker mindre och mindre på adoptionsprocessen. Det är skjutsningar hit och dit och man ska umgås på helgerna, säger Kristofer Maad.
Han konstaterar att föräldraskapet också förändras mycket med barnens åldrar och att det just nu är en hel del pusslande med kvällsaktiviteter. Filip spelar innebandy och Viktoria tränar truppgymnastik två kvällar i veckan och rider en tredje. Han tillägger att Viktoria dessutom gärna är hemma hos kompisar på eftermiddagarna. Alltför ofta, tycker Filip, men systern protesterar och menar att så är det inte alls.
Det var 2009 som Kristofer, Anna och Viktoria åkte tillbaka till Sydkorea för att hämta Filip. Dessförinnan hade det varit en ny ansöknings- och utredningsprocess och den här gången var det inte bara hur Kristofer och Anna var som personer som skulle utredas, utan även hur de var som föräldrar och hur Viktoria mådde och trivdes. Precis som vid första utredningen skulle goda vänner skriva brev där de berättade om Anna och Kristofer och vid båda utredningarna fick även en präst göra ett utlåtande om paret, något som de sydkoreanska förmedlarna krävde.
Vi berättar för Anna och Kristofer om rapporten som visar att svenska adoptivföräldrar beskrivs på ett sätt som stämmer överens med vår idealbild för en förälder (se artikel intill). De har liknande erfarenheter från rapporterna om dem själva, och de tycker att det inte alltid är det lättaste att känna igen sig i beskrivningarna.
– Man tänker ju det, att en sådan där fantastisk person kan inte jag vara, säger Anna Maad.
Men hur tycker de då att den perfekta föräldern ska vara? Konsekventa, är det första de kommer att tänka på. En annan viktig del handlar förstås om att ha tid för barnen. Anna jobbar deltid eftersom hon vill kunna vara hemma mer på eftermiddagarna. De har ju inte skaffat barn för att de ska gå långa eftermiddagar på fritids, och det är ju nu innan de blir för stora som de verkligen har chansen att umgås, menar hon.
I sitt eget jobb som förskollärare har hon hunnit se en hel del föräldrar tillsammans med sina barn. Hennes bild är att föräldrarna är väldigt måna om att vara bra föräldrar och att det ibland slår över till att de får lite svårt med auktoriteten och blir för mycket kompisar med sina barn. En annan del är att många har dåligt samvete över att de jobbar för mycket, menar Anna Maad, som i sin egen föräldraroll känner en extra press.
– Som adoptivförälder känner jag lite mer krav på mig att jag ska vara en bra förälder. Jag har ju ändå blivit utredd, säger hon.
Det sista känner inte Kristofer igen sig i.
– Det är klart att det finns en idealbild som man försöker leva upp till, men även om man har en bild i början när man blir förälder så växer man in i det hela och anpassar sig efter verkligheten, menar han.
Viktoria Maad är väldigt diplomatisk när hon får frågan om hur hennes föräldrar är. Efter en stund medger hon att de kan vara tjatiga ibland, men i övrigt verkar varken hon eller brodern Filip ha något att klaga på och familjen ser ut att ha roligt tillsammans. Ett stort gemensamt intresse är utlandsresor, bland annat två veckor i Spanien varje sommar, och de senaste vintrarna har de tillbringat mycket tid i slalombacken i Kungsberget eller Romme.
Anna och Kristofer menar att de och barnen är lika på många sätt. En förklaring kan förstås vara att de formats av varandra, men Kristofer tror också att adoptionsförmedlarna har ett finger med i spelet.
– Jag tror att de kan se egenskaper hos barnet tidigt som de matchar ihop med beskrivningarna på föräldrarna, säger han.
Och likheten handlar inte alltid bara om intressen.
– Viktoria och jag kan få höra ibland att vi är lika till utseendet. Och det kan ju handla om kroppsspråk och sånt också. Man blir nog väldigt lika, säger Anna Maad.