Kanske tvingades hon till det av någon manlig auktoritet i sin närhet. Men hon kan lika gärna ha valt detta klädesplagg själv just denna dag, utan någon speciell avsikt – precis som kvinnor i alla tider valt att ibland ha en schalett om huvudet.
Däremot ligger det mycket nära till hands att uppfatta attacken som ett hatbrott riktat mot muslimer. Många tror – felaktigt – att islam föreskriver att kvinnor ska dölja hår och ansikte. Men att attackera en kvinna för att man tror att någon annan tvingar henne att klä sig på ett visst sätt är naturligtvis helt orimligt. Därför måste man också räkna med att attacken var ett uttryck för en mer generell kvinnofientlighet – av det slag som så ofta kombineras med aggressioner mot muslimer, homosexuella, invandrare eller andra grupper.
Det så kallade hijabuppropet är ett uttryck för att många kvinnor – och män – med helt annan bakgrund vill visa sitt stöd för två viktiga principer i ett fritt samhälle: kvinnor och män har rätt att klä sig som de vill och har lika stor rätt att vistas på gator och torg utan att behöva frukta att attackeras.
Självklart, kan man tycka. Men alla vet att det finns män, ibland med politiska eller religiösa maktpositioner, som tvingar kvinnor att klä sig på ett visst sätt sätt – eller att dölja hela ansiktet, eller kanske inte vistas utomhus alls. Tvånget och kontrollmanin hos dessa självutnämnda auktoriteter gör att många kvinnor inte kan uppfatta en hijab som annat än en symbol för förtryck.
Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt innebär här att man bör stödja hijabuppropet – men samtidigt måste göra klart för sig att det inte är klädesplagget i sig det gäller utan rätten att själv få välja – och att få röra sig fritt utan fruktan för attacker från något håll. Också de män som kan tänkas tvinga kvinnor – fruar, döttrar eller andra – att bete sig och klä sig på ett visst sätt bryter mot detta grundläggande frihetskrav.
De går att förstå personer som Sara Mohammad i nätverket Glöm inte Pela och Fadime som vänder sig mot hijabuppropet med motiveringen att huvudduken aldrig kan vara en symbol för frihet. Men poängen är ju egentligen inte duken i sig utan rätten att själv få välja. Så vitt jag kunnat se har hijabuppropets initaitivtagare varit mycket klara på den punkten.
En ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, Sara Yazdanfar, har å andra sidan ställt sig bakom uppropet men tagit avstånd från dem som anslutit sig. Hon tycks på allvar mena att personer ur den ”vita medelklassen” inte har rätt att engagera sig för detta upprop eftersom de aldrig inifrån kan uppleva vad det innebär att utsättas för rasism, fientlighet mot muslimer och kvinnoförakt.
Nej, vi som inte är muslimska kvinnor eller invandrare kan inte uppleva detta inifrån. Men vilket samhälle skulle vi få om vi inte försökte stå upp för andra, med annan bakgrund än vi själva. Om varje grupp i samhället vore hänvisad till sig själv och inte hade rätt att kräva solidritet från andra i utsatta situationer? Var det fel av män att engagera sig för kvinnlig rösträtt? Av ekonomiskt gynnade män och kvinnor att engagera sig för sociala reformer? Av vita sydafrikaner att engagera sig mot apartheid?
Någon inom SSU borde ta ett allvarligt samtal med Sara Yazdanfar. Och varför inte utgå från den klassiska dikten av den tyske pastorn Martin Niemöller:
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”