För tjugofjärde året i rad har Angelica Bergström samlat in pengar och köpt julklappar som hon kommer att dela ut bland de barn som måste tillbringa julaftonen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Vad är det som driver dig?
– Att jag vill att alla ska må bra. Jag har jobbat med barn hela mitt liv och mitt hjärta brinner för dem. Ser jag något otäckt på tv som drabbat barn kan jag ligga vaken hela natten, jag vill bara åka ut och hämta hem dem. Som tomtemor på sjukhuset är mitt mål att barnen ska få glömma bort sin sjukdom en liten stund, gör de det i tio sekunder är vi i hamn.
Hur kommer sig att du blev tomtemor på Akademiska sjukhuset?
– Det var min pappa Nole Andersson som började med det här. Han var med och ordnade en dansgala i Fyrispark där pengarna gick till barncancerfonden. När de skulle dela ut klappar till cancersjuka barn behövdes en tomte så min pappa ställde upp. Det var 1985 sedan dess har vi fortsatt. Själv fattar jag inte riktigt hur jag kom in i det här, jag kan inte alls sjunga.
Vad gör ni på Akademiska sjukhuset?
– Vi går runt till alla avdelningar där det finns barn, sjunger julsånger, spelar musik och delar ut klappar och godis. Vi är klädda som tomtar, pappa är stortomte, jag är tomtemor och totalt är vi väl tio personer. Två av dem är mina barn, Mione 11 år och Morris 3 år. Hur många barn vi träffar är olika från år till år, det kan vara 40 men lika gärna 100.
Hur reagerar barnen?
– Det är väldigt olika. Det är bara de svårast sjuka som är kvar på sjukhuset över jul, så en del kan vara ganska dåliga. Ibland får vi smyga in och viska god jul och lämna en klapp.
– I andra rum kan hela släkten vara samlad och det kan bli stor uppståndelse och glädje. Framför allt utländska familjer kan bli enormt lyckliga när vi kommer. De förstår kanske inte riktigt vad vi sjunger om men vill fotografera och tacka.
Hur är det att gå runt bland barnen på sjukhuset?
– Första gången var jag chockad. Jag minns en sexårig flicka som låg med slangar i alla vener. "Här ligger du på julafton medan dina kompisar är hemma och leker", tänkte jag. En del barn har cancer och vi vet att de kanske inte finns kvar nästa vecka. Det händer att föräldrarna sitter bredvid sängen med tårarna rinnande när vi sjunger och samma sak är det för mig. Då får jag stå och mima, jag klarar av inte att sjunga längre.
– Många barn blir förstås väldigt glada. Till och med en del tonåringar som först inte vill träffa tomten kan höja på mungiporna när vi väl är i rummet.
Vad ger det dig att vara tomtemor?
– En del upplevelser på sjukhuset kan vara rätt tuffa men får mig också att inse hur bra jag har det. Jag blir mer tacksam över att mina barn är friska och över det jag har. Råttorna gnager i köket som vi inte har råd att renovera och man kan gnälla över det. Men vad gör det egentligen, man kan ju skaffa råttfällor.
Hur får ni tag i julklapparna som ni ger till barnen på sjukhuset?
– Tyvärr är det knappt en enda butik som vill skänka till barnen. Jag har varit runt överallt men så gott som alla säger nej, utom Ica Maxi i Stenhagen. Inte ens presentpapper vill affärerna bidra med så vi samlar ihop pengar bland folk i vår omgivning för att köpa klappar. Det brukar ta ett år.
Hur firar du själv jul?
– Vi brukar vara klara på sjukhuset vid 15-tiden, då pratar vi av oss i bilen på vägen hem. Sedan har vi ett riktigt julfirande här hemma i Litslena by. Jag älskar julen, kanske för att alla blir lite snällare då.