KanslirÄdet Axel Lekander har skrivit "KÀrlekslivet i Uppsala vid sekelskiftet 1800-1900".
PĂ„ 1800âtalet fanns flera bordeller i Uppsala innan den ena efter den andra upphörde. Till sist Ă„terstod en enda lokal för sexhandel, ett enkelt tvĂ„vĂ„ningshus pĂ„ Dragarbrunnsgatan 59.
I universitetsbiblioteket Carolina Redivivas arkiv finns en personligt skriven berĂ€ttelse om bordellen, författad av kanslirĂ„det Axel Lekander. Enligt honom fungerade Dragarbrunnsgatan 59 som bordell 1871â1902 och drevs av en kvinna vid namn Teckla. Hon var född 1848 i VĂ€nge socken och ska sjĂ€lv ha sĂ„lt sex i lokalerna som gick under benĂ€mningen "59:an".
Teckla hamnade ofta i konflikt med myndigheterna och varnades för att ha inhyst "lösaktiga qvinnor". Hon bötfÀlldes flera gÄnger för olaga ölutskÀnkning, ett straff hon gottgjorde genom att sitta i fÀngelse nÀr det var lÄgsÀsong pÄ bordellen.
Av dokumentet framgÄr att Axel Lekander sjÀlv besökte "hetÀrerna", det vill sÀga de prostituerade, och han ger en glamoriserad beskrivning av deras tillvaro.
Han berÀttar om "glÀdjeflickor" och hur glatt och trevligt dessa hade det i umgÀnget med mÀnnen. Bordellen var enligt honom "ett vÀlskött och högt uppskattat kÀrlekstempel" dÀr "de kÀrlekstörstande studentynglingarna svÀrmade".
I verkligheten hade de prostituerade Àven pÄ den tiden en hÄrd tillvaro. De kom i allmÀnhet frÄn fattiga familjer, könssjukdomarna florerade och mÄnga dog i ung Älder.
Att 59:an ibland kallades sÀdesklosett sÄg Axel Lekander som en cynisk benÀmning som inte stÀmde med verkligheten. Enligt honom fyllde bordellen en viktig funktion, nÀmligen genom att vÀrna Àrbara kvinnor. Om mÀnnen fick leva ut sina sexlustar med de prostituerade kunde oskulden för samhÀllets övriga kvinnor bevaras, ansÄg han.
Han skriver att bordellen var "ett stort moraliskt skydd för stadens familjeflickor" och det var en hederssak att inte orena "dessa av ett idealistiskt skimmer omgivna varelser".
"Man skaffade sig den nödvÀndiga lÀttnaden i körtlarnas överbelastning (=sÀkerhetsventil) hos de ofta vackra och snÀlla hetÀrerna pÄ 59:an", menade författaren.
SexsÀljarnas tillvaro var strikt reglerad av myndigheterna. Av den sÄ kallade prostitutionsboken för Uppsala framgÄr att "besiktningsskyldig Qvinna" var förelagd att "icke stanna pÄ gator och allmÀnna platser för att samtala med manfolk". Enligt förordnandet fick hon "icke stryka omkring pÄ gator och allmÀnna platser efter kl 11 pÄ kvÀllen".
En av anteckningarna i prostitutionsboken gĂ€ller en kvinna frĂ„n Ălvkarleby socken som var född 1876. Hon uppehöll sig i Uppsala "medels skörlefnad". Hon anklagades för att "i öppen droska Ă„kt gatorna rundt och vinkat Ă„t manspersoner" och hĂ€ktades för lösdriveri.
Polisen registrerade de prostituerade kvinnorna som en gÄng i veckan var tvungna att instÀlla sig hos doktor Leczinsky pÄ St Persgatan 3. De som bar pÄ en venerisk smitta fick inte jobba kvar pÄ 59:an.
Det förekom mycket ordningsstörningar kring 59:an och polismÀstaren von Schultz arbetade lÀnge för att fÄ bort bordellen. I samband med att Svea andra artilleriregemente skulle stationeras i Uppsala beslöt hÀlsovÄrdnÀmnden att "vidtaga lÀmpliga ÄtgÀrder för utrotande Àfven av nyssnÀmnda osedlighetsnÀste".
59:an, Uppsalas sista bordell, stÀngdes 1902 och 1949 faststÀlldes att byggnaden skulle rivas. Idag ligger ett bostadshus pÄ platsen.