Terrassen är inglasad och poolen tömd på vatten. Karin som är relativt nyinflyttad står inför att uppleva en första vår i Roslagen. Hon trivs på landet. Största delen av sitt liv har hon bott i Stockholm. För några år sedan fyllde hon 50 år men ser yngre ut. Håret är format i en välklippt page med lugg.
Numera skäms hon inte längre för att hon blev våldtagen som tonåring, men det har tagit många år att bli fri från den känslan. Övergreppet har påverkat nästan hela hennes liv.
Det sker när Karin och en kompis åker ut till landet för att komma bort från Stockholm och storstan. De är inbjudna till hennes morbror och moster för att fira midsommarafton där. De två vännerna är glada och förväntansfulla. När alla sitter samlade kring midsommarlunchen blir de bjudna på snaps trots att de bara är 14 år. Karin tackar inte nej och blir full för första gången i sitt liv.
När sällskapet är mätt ska de gå i väg och klä byns midsommarstång men Karin klarar inte av att följa med. I stället stannar hon kvar i huset, går in och lägger sig för att vila i rummet som hon delar med kompisen.
– Då kom min morbror in i rummet och drar av mig byxorna och trosorna. Jag skrek åt honom att sluta och tänkte att det som händer nog är mitt fel för att jag drack så mycket, berättar Karin.
Där inne i gästrummet våldtar han henne.
– Jag minns att det gjorde fruktansvärt ont, säger Karin en aning dröjande och tittar ut genom terrassens glasruta.
Efteråt berättar hon inte för någon och dessutom är hon hänvisad till att stanna kvar över natten. Huset ligger långt ute på landet. Senare samma kväll kommer morbrodern in i rummet igen och säger till Karin att hon ska få mer.
Karin svarar att om han inte går därifrån kommer hon att berätta vad som hänt för hans fru.
– Den där känslan när han kom tillbaka in i rummet, den minns jag så väl, och det han sa. Det var så otäckt och skämmigt, jag blev jätterädd och allt var bara läskigt, säger Karin.
Dagen därpå får Karin och hennes vän skjuts till tågstationen. Hon märker hur morbrodern stirrar på henne.
– Han fäste blicken här på min kropp, säger hon och visar med ena armen över sina bröst.
Och då upprepar han samma ord en gång till: Du ska få mer! De orden skulle Karin få höra ännu en gång när de två familjerna träffas vid ett senare tillfälle och morbroderns hustru är höggravid.
Den gången tar Karin upp en bild på sin pojkvän och visar morbrodern i tron att det skulle få honom att sluta.
– Men då hånlog han mig bara rakt upp i ansiktet. Och jag satt där alldeles förstörd, för det var ju det jag var, säger Karin.
Inte ens hans hot gjorde att hon pratade med någon.
Men varför berättade du inte för dina föräldrar när du kom hem?
– Jag skämdes så himla mycket och trodde att det var mitt fel. Att jag druckit alkohol spelade in och kanske förhållandet till mina föräldrar, säger hon.
Tystnaden skulle bli lång. Under 26 års tid berättade hon inte för någon.
– Jag hade ingen självkänsla, kände mig som spottloskan under någons sko. Jag var livrädd för att bli sviken och har haft jättesvårt att lita på någon. Jag har varit misstänksam och svartsjuk mot de män som jag levt med. Att vara svartsjuk är också en skam. Jag har nog förstört mycket av de förhållanden jag har haft.
Men så en dag stod hon inte ut längre. Hon kände att hon måste bryta tystnaden. Den första hon berättade för var sin syster och sen ringde hon till sin moster och till slut berättade hon för sin mamma.
– Jag trodde jag skulle få jättemycket stöd men det fick jag inte. Min ena syster blev jätteledsen och den andra chockad. Min mamma blev också förtvivlad och ledsen men sen bad hon mig att hålla tyst. När jag nu äntligen efter 26 år vågade berätta så säger hon att jag ska fortsätta hålla tyst. Det var som att få en spark i magen, säger Karin och styrkan i rösten ökar.
Efter det mådde hon ännu sämre. Periodvis blev hon deprimerad. Efter en tragisk händelse i familj höll hon inte ihop längre och blev sjukskriven en längre tid. Det var tanken på barnbarnen som höll henne uppe.
– På grund av den här våldtäkten har jag missat så mycket av mitt liv. Den har påverkat mitt liv otroligt mycket. Jag har mått för dåligt för att tro att jag duger och inte vågat ta steget att vidareutbilda mig. Jag har gått ifrån många jobb för att jag trott att de kollegerna sett mig som hopplös. Jag har haft en ständig oro över vad folk ska tycka om mig, säger Karin som är undersköterska.
När hon nyligen flyttade till Roslagen sökte hon flera jobb och fick alla. Av dem valde hon ett och det trivs hon utmärkt med. Anledningen till flytten från Stockholm är att Karin träffat en man som hon vill leva med. För honom har hon berättat om våldtäkten till skillnad mot vad hon gjort i tidigare förhållanden.
Karin är övertygad om att vändpunkten kom när hon bröt tystnaden. Det kan hon inte betona nog mycket. Det är också för att hjälpa andra att våga prata och anmäla övergrepp som hon vill få ut sin historia. Hon kan tänka sig att besöka skolor och vårdutbildningar för att sprida sin erfarenhet. Att hon är anonym i artikeln och kallar sig Karin beror på att familjemedlemmar vill det. Själv hade hon velat bli omskriven med namn och bild.
Det är som om hon fått nog av livslögn, nu när den ständiga klumpen i magen har försvunnit. Den som har plågat henne alla dessa år. Hon har fått bra hjälp både på den vårdcentral som hon kontaktade och av Försäkringskassan som uppmanade henne att inte ge sig om hon inte fick tid hos psykiatrin utan gå och sätta sig utanför öppenvårdsmottagningen och vägra att gå därifrån.
Genom vårdcentralen fick hon tips om gruppterapi. I gruppen fanns andra kvinnor som blivit våldtagna och utsatts för övergrepp.
– Där träffade jag kvinnor som varit utsatta för övergrepp många gånger och som blivit otroligt skändade. Vi pratade om det i gruppen, men det var aldrig någon som gjorde skillnad på att ha blivit utsatt en eller 40 gånger. Våldtäkt är något man ständigt bär med sig i huvudet även om det bara hänt en gång. Gruppterapin gav jättemycket, säger Karin.
Hon har också gått i terapi hos psykolog och en av insikterna hon fick där var att inse att våldtäkten var orsaken till hon bar så mycket ilska inom sig.
– Jag har bett mina döttrar om ursäkt. Ibland när de var små kunde jag bli så oförklarligt arg och slå i dörrarna så dörrposterna nästan gick sönder.
Nu kan hon sova utan sömnmedicin och den antidepressiva medicinen behöver hon inte längre. Hon har polisanmält våldtäkten och där mötte hon en förstående polisman som förstod hur viktig en anmälan är för att kunna gå vidare i livet, trots att brottet var preskriberat.
Hon har även konfronterat sin morbror men någon förklaring till hur han kunde göra något sådant mot ett barn fick hon inte. Han svarade att han inte mindes något av händelsen.
Karin har senare fått veta att det är möjligt att även han varit utsatt för sexuella övergrepp av andra släktingar.
Hur mår du i dag?
– Jag är en glad person som tycker om att lära känna nya människor. Förut var jag livrädd för nya kontakter. Jag har en ny relation och honom kan jag lita på. Det har jag aldrig gjort förut.