Döden tar kål på mig
KRÖNIKA. En del människor säger att de vill ha en stillsam begravning. Bara lite kyrkkaffe eller en trevlig middag där man ska umgås och minnas den döde och sedan blir det lite festligt kanske.
Foto:
Jag säger nej. Jag vill att folk ska kasta sig på kistan på min begravning. Jag vill att mina vänner och min familj ska klä sig i kolsvartaste svart och i kyrkan ska det hulkas av sorg i bänkarna. Jag skulle hulka av sorg för alla dem.
Kalle ska sjunga Amazing Grace och det ska hållas tal vid kistan som är översvallad av mörklila rosor. Man kommer yppa svulstiga ord om min storhet som människa, min godhet, min fascinerande begåvning och det skulle än en gång konstateras att om det är någon ur min bekantskapskrets som kommer att komma till himlen så är det jag. Det kommer att kännas tryggt för dem alla.
På kykogården vid jordfästningen ska ett hav av svarta paraplyer skydda massan mot duggregnet, och de flesta kommer att bära solglasögon för att dölja sina rödspräckliga ögonglober.
Trots allt ska det vara fest efter min begravning. Maffigt med en massa god mat men det ska inte vara särskilt trevligt. Folk ska undra vad de ska ta sig till nu. Hur ska de kunna leva utan mig, deras lilla solstråle? Ingenting kommer någonsin att bli som förut. Och jag kommer inte att säga: glöm mig, skaffa dig någon ny. Jag säger: celibat minst fem år. Gärna mer, glöm mig inte.
Som synes: jag är livrädd för döden. Den skrämmer skiten ur mig. Att planera sin begravning a'la Hollywood måste vara ett tecken på en sjuklig svaghet. Till exempel: varje morgon när jag vaknar förväntar jag mig att hitta min sambo död vid min sida. Det händer aldrig, men det är inget kul sätt att vakna på. Chocken sitter i hela förmiddagen. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det något som jag drömt. Men min syster är likadan. När våra föräldrar flyger någonstans och vi inte är på planet ringer vi ängsligt till varandra om de inte har hört av sig när de borde ha landat. Det kanske har hänt något. Jag sitter ofta och undrar om det ska hända något.
Kanske har jag för mycket att förlora. Jag kramar kanske sönder det snart. Jag kanske är så rädd för att krama sönder det att jag håller det ifrån mig. Det är bara en stund vi har på jorden. Jag är ingen. Kanske kommer man minnas mig. Om jag gör något fantastiskt snart kanske någon vill minnas mig.
Så, ni vet det sedan förut: veckorna bara försvinner, livet är bara dagar då man måste. Varför var jag inte gladare på den där festen som jag hade längtat till så länge? Varför uppskattade jag inte att vara hemma över julen mer, jag som saknat alla så mycket? Varför irriterade jag mig på allt? Varför är jag stressad hela tiden? Varför stannar jag inte och fikar en timme till, varför måste jag jobba till efter midnatt? Blir jag lyckligare av det?
Jag kan tänka ibland att mitt liv är för fattigt på Smashing pumpkins-stunder. Ni minns videon till 1979, när de där ungdomarna sladdar omkring i en bil och crashar en fest och badar i poolen med kläderna på. Det är de där stunderna då man känner sig mer levande än annars. Det är banalt, naivt romantiskt men jag rår inte för det. Jag lever för de där stunderna och jag är nog inte ensam om det. Det är så härligt att känna att man lever när man för det mesta bara är en levande död.
"Kanske har jag för mycket att förlora"
Så jobbar vi med nyheter